Det är i mötena det händer

Idag hade jag ett möte inbokat på eftermiddagen och inför det fick jag avbryta det jag höll på med – fast jag ville så mycket mer. Då, för en sekund, kände jag för att ställa in mötet och fortsätta i mitt eget stilla flow, men jag ville träffa henne, sångerskan som sökte samarbete om kunder vi var för sig inte hade kapacitet att ta emot vid önskade tillfällen. Jag ville veta vem hon är, vad hon står för, hur hon levererar och hur hon bemöter kunderna. För att rekommendera mina kunder till någon annan behöver jag känna tillit.

Jag tänkte först fråga hur mycket tid vi hade och vad hon ville ha ut av mötet på den tiden men jag lät samtalet visa vägen, inte ursprungssyftet. Jag ställde följdfrågor när hon sa något som intresserade mig extra eller när jag ville förstå djupare vad hon ville göra. Det visade sig att hon skriver musik i olika genrer – både text och melodi. Hon skriver till både sig själv och andra. Hon producerar musik. Jag nämnde min kommande skiva som ännu mest är en tanke i luften. Hon lät mig beskriva den i känslor, färger och instrument. När jag nämnde ”avskalat” med piano/gitarr och stråkar sa hon att hon precis skulle studera arrangering för stråk. Oddsen? Det var coolt!

Min skiva blev mer konkret på hennes papper. Den fick ett ordlöst interludium – en defilering. (Oförståeligt ordsvammel för alla utom oss två, men rätt vackert svammel ändå, va?) Kanske även en och annan låt – så småningom, eller nyss.

Det är i mötet med andra människor som kreativiteten och inspirationen flödar i oanad hastighet och riktning. Så häftigt. Tack för inspiration och värdefull ”input” idag, Selen.

Jag ritar min egen karta

Jag visste inte att hon var ombedd att prata, men plötsligt stod hon där – Anna Eriksson Skarin, som jag precis suttit bredvid i bänken – och pratade om sin framgångssaga. Hon delgav oss andra ambassadörer för kvinnors företagande vad hon gjort för att ta sig dit hon är idag i sitt företag och som företagskvinna. Anna Eriksson Skarin som jag både beundrar för hennes mod, handlingskraft och äkthet och som skriver låtar till min kommande skiva. Hon pratar med ett leende på läpparna, hon pratar med hela kroppen, hoppar demonstrativt och smidigt över den imaginära tejpbiten som ska symbolisera våra hinder.

När jag träffade Anna första gången hade hon precis givit ut sin första roman, ”Mellan människor”. För att hon hade så många ord inom sig. Men man behöver väl ingångar på ett förlag för att kunna ge ut en bok? Anna sa, som om det var den största hemlighet i världen: ”Man registrerar ett företag på Bolagsverket och som inriktning väljer man ‘förlag’, sedan kan man ge ut sin bok.” Lätt som en plätt. Den här boken har på kort tid hittat in på 300 (!) bibliotek. Och snart kommer nästa. Och på samma sätt berättade hon om hur enkelt det var att ge ut sin första singel som låtskrivare och sångerska, när hon kände att hon hade toner att dela med sig av.

Mitt företag grundades i en ambition och en vilja att sjunga. Under årens gång (snart 9!) har varumärket inrymt och stått för så mycket mer. Just idag står företaget och jag för tre inriktningar:

1. Sång – tröst och kärlek – i livets stora skeden.

2. Träd genom Better Globe – för en bättre miljö, minskad fattigdom på afrikanska landsbygden och bättre privatekonomi.

3. Ambassadör för kvinnors företagande – för Sveriges tillväxt genom nyföretagande.

Varför just denna kombination? Och varför inte samma inriktningar som för fem år sedan? Jo, för att jag – liksom Anna – ger mig själv tillåtelse att rita min egen karta och är öppen för att rita om den när förutsättningar och passion ändras och blåser i nya riktningar.

Det krävs mycket tur, va?

Här om dagen skrev jag om hur jag fick en begravningsbokning efter att ha lagt ut en länk med inspelningen av ”Hallelujah” på min privata facebooksida. Då fick jag en kommentar som löd ungefär ”vilket sammanträffande!” Och igår pratade jag med vaktmästaren i en kyrka och han menade att man nog måste ha mycket tur för att kunna försörja sig som sångerska.

Delvis var det som hände här om dagen ett sammanträffande men jag skapade förutsättningen för det att ske genom att spela in låten och lägga ut den. På samma sätt tror jag inte att alla bokningar jag får beror på att jag har tur. Jag har jobbat systematiskt i många år för att skapa förutsättningarna för dem att komma. Nätverkat, sökoptimerat hemsidan, vårdat kontakterna med dem som återkommande rekommenderat mig, spelat in och lagt ut röstprover, stått på mässor, specialutformat broschyrer, hållit min omgivning uppdaterad om vad jag har på gång och framför allt genomfört uppdrag med kvalitet.

Min sambo undrar också ibland: ”Varför har du så’n tur jämt?!” Han syftar på att jag vinner små tävlingar emellanåt. Jag svarar att det är för att jag deltar i tävlingarna, till skillnad från honom. Och att jag, de gånger jag tävlar i något också går in för det: formulerar, kalkylerar…

Visst kan man ha tur ibland, men jag tror att vi själva skapar förutsättningarna för att lycksamma sammanträffanden ska ske. Vad tror du?

Vem kan bedöma närhet?

Jag sjöng på en begravning idag och fick därmed förtroendet att närvara vid ett sista farväl av en människa, så älskad. Jag fick med toner berätta om ett liv, hylla ett liv och trösta dem som förlorat en anhörig. Men jag fick inte trösta alla. Jag fick veta att ett barn nekats ledighet från skolan för att gå på begravningen då den avlidne var en ”för avlägsen släkting”. Det gjorde mig ledsen inombords, för jag undrar vem som kan bedöma vilken relation som är ”för avlägsen”. Vem kan bedöma vad en person har betytt för en annan? Vem kan bedöma att en person ska nekas ett sista avsked?

Jag tänker att skolfrånvaro på grund av begravningar knappast är ett stort problem.

En bästa vän kan vara som ett syskon utan att vara släkt alls. Vem skulle våga säga att den relationen är ”för avlägsen”? Var går gränsen?

Till det barn som inte tilläts ta farväl idag vill jag ge samma ord som jag förmedlade till de andra idag, av Eva Dahlgren:

”Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne du ser”

Oron är nyföretagarens närmaste (o-)vän

Kulturbranschen är tuff. Utövarna är många, alla spelningar ligger samma tider och en stor del av publiken tycker att kultur ska vara gratis. Jag som är företagare ut i fingerspetsarna (ja, just det, det är rätt fult att vara kulturföretagare – antingen är man väl flummig kulturutövare eller så är man en tydlig, målmedveten företagare?) är tydlig med att allt jobb jag utför ska vara på faktura, att jag levererar ett helhetspaket där jag köper in noter till mig och medmusiker, riggar ljudanläggning om det behövs, reser, repeterar, är på plats innan och efter, utför själva giget. Jag driver ett kulturföretag. Jag har alltid trott att det ska löna sig i längden – och det har det gjort. Men inte trodde jag att det skulle ta nästan 8 år innan det verkligen lossnade riktigt ordentligt.

Jag minns sommaren 2011 när jag satt i solen på balkongen och räknade och räknade – och var beredd att ge upp. Då hade jag drivit mitt företag i fem år och levt med oron som närmaste vän, eller snarare ovän, samma tid. Oron över att inte få in tillräckligt många uppdrag för att försörja mig. Oron är påtaglig för en nyföretagare utan nämnvärd buffert. Jag gick bara ut gymnasiet, filade på min affärsplan och skickade in en blankett om att starta företag. Några veckor senare var det registrerat.

För två veckor sedan hade jag sex sånguppdrag den aktuella veckan: fyra begravningar, en vigsel och en konsert. Jättehäftigt att jag hade fått dem alla och att jag lyckades kombinera dem. Samtidigt visste jag att almanackan veckorna framåt var tom. Skillnaden mot för några år sedan var att jag nu var lugn i förvissningen om att det löser sig. Det kommer alltid in uppdrag och vid det här laget har jag så många ambassadörer därute att mitt namn sipprar fram både här och där.

Måndagen förra veckan kom. Två ny uppdrag. Tisdagen kom. Ytterligare fyra nya uppdrag. Onsdagen kom. Ett nytt uppdrag. Och så har det regnat in. Nu har jag åtminstone 2-3 jobb i veckan under de för två veckor sedan tomma veckorna. Och jag jublar högt. Tycker fortfarande att det är lika roligt att boka in nya uppdrag – och att utföra dem. Men varje gång påpekar pappa att det inte alltid har varit så här. ”Minns du?”, säger han. ”…minns du tiden när du fick kämpa för varje uppdrag?”

Jag tror att det är viktigt att blicka tillbaka på den resa man gjort, se var jag började och vart jag har tagit mig. Det ger både självförtroende och anledning att klappa mig själv på axeln.

 

En dröm om Dalhalla

Ett lämmeltåg av förväntan över det knastrande gruset. Neråt, neråt, neråt och runt, runt. Sedan trippande, förvirrade steg nerför trapporna mot vattnet, mot scenen. I kalkbrottet.

För att ha några timmars resa till Dalarna har jag upplevt den där promenaden många gånger; turen ner till publikplatserna framför Dalhallas scen där jag sett och hört artister som Sissel Kyrkjebø, Carola, Cyndee Peters, Kalle Moraeus och Robert Wells. Jag älskar den platsen. Den är mäktig, rofylld, förväntansfull, glad och högljudd på en och samma gång. Sorlet från publiken, raspet från inplastade högtalare i regnet, ett plask från en artist som dyker ner i vattnet efter signeringspennan, samklangen av en hel orkester mot kalkstensväggen.

Jag har i hemlighet längtat efter att själv få stå på den scenen. Aldrig gjort något åt saken, aldrig haft det som mål, bara drömt och längtat. Precis som att jag som yngre drömde om att få sjunga nationalsången (-erna) inför en NHL-match någon gång. Precis som att skivan jag nu ska göra till verklighet länge bara var en dröm.

När jag under sommaren har tänkt på skivan, som nu är en självklarhet för mig, har jag funderat på var jag skulle vilja ge min releasekonsert. Det är ändå live jag vill finnas tillgänglig – i mötet med publiken, med människorna, i kontakt med känslorna. Först tänkte jag på små, intima scener som caféscenerna Musikvalvet eller Kafé Klavér. Sedan tänkte jag att det var att tänka för litet och gick in i tankebanor som Nalen eller Musikaliska. Härnäst tänkte jag att det var alldeles för uppenbara scener. Kanske något mer kreativt som Fotografiska? Eller. Alltså, jag vill ju sjunga på Dalhalla. Undrar om Dalhalla tar emot en ”debutant”?

För några veckor sedan droppade jag lite löst i ett mail till Karin Sandin, som coachat mig under sommaren, att jag skulle vilja ha releasekonsert på Dalhalla. Förra söndagen kom Karin för första gången och lyssnade på en konsert jag gav. Efteråt kramade hon om mig och sa ”Klart du ska till Dalhalla”. Klart jag ska till Dalhalla. Är det någon som har tips på hur?

Ett naket och ett enkelt Hallelujah

Håret i nacken blev alldeles blött där jag stod i strålkastarljuset och förmedlade toner och ord som berörde till både tårar, hummanden, djupa, avslappnande suckar och skratt. Jag nästan viskade fram ett naket ”Hallelujah” och ropade ut ett annat, i Leonard Cohens sång med samma namn. Ett par meter bakom mig, på kyrkan koravsats, låg en enkel, bärbar inspelningsutrustning som fångade upp orden och akustiken, sången och gitarren. Helt i sin enkelhet, obearbetad, delade jag inspelningen med mina vänner på Facebook av egentligen ingen anledning mer än att inspelningen fanns.

Igår kväll hade jag ett kundmöte. En man hade förlorat sin mamma som hade levt ett långt och fint liv. Jag träffade mannen och hans fru hemma hos dem och fick höra berättelsen om hur det kom sig att jag satt i deras vardagsrum:

Frun: ”Min dotter hade, som så många gånger förr, delat din statusuppdatering på Facebook. Den här gången var det när du lade upp inspelningen av ‘Hallelujah’. Jag satt i bilen och lyssnade på inspelningen när min man kom och satte sig i sätet bredvid. Jag sa: ‘Det här är Jessica som sjunger, hon bor här i Vallentuna.'”

Mannen: ”Jag och min syster hade pratat om solist till mammas begravning men visste inte riktigt var vi skulle leta och så fanns du där – i bilen.”

Varsågod, nu delar jag ”Hallelujah” även med dig. Inspelad i Immanuelskyrkan under programmet ”Toner som berör” 17 augusti 2014 med Kenneth Burman på gitarr.

Samla kunskap eller agera?

I mitt Facebookflöde dök den här bilden, från Balansekonomi, upp idag:

Börja agera

Tänk om. (Kan det vara så?) Tänk om. (Tänk nytt.)

När jag i slutet av min gymnasietid bestämde mig för att jag skulle starta företag – som sångerska – funderade jag på hur jag bäst skulle göra det. Det första jag gjorde var att prata med studie- och yrkesvägledaren om en högskoleutbildning. Jag fastnade för Södertörns Högskolas ”Konst, kultur och ekonomi” som gav mig en filosofie kandidat-examen i företagsekonomi. Jag har alltså en högskoleexamen i ekonomi för att jag hade en längtan efter att försörja mig som sångerska. När jag berättar det i föreläsningssammanhang brukar publiken skratta, för det låter rätt dumdristigt. Jag håller med. Logiskt hade kanske varit att gå på Musikhögskolan eller Operahögskolan. Eller att ställa mig på en scen och sjunga för den som råkade höra. Kanske söka till Idol och Talang. Men jag pluggade ekonomi: jag tragglade debet och kredit, satte upp persongallerier över potentiella kunder, räknade på H&M-aktien, satte mig in i nätverksstrukturer, rabblade Kotlers 4P (pris, plats, produkt och påverkan) och så vidare.

Det är egentligen inte så långsökt. Jag pluggade ekonomi för att jag visste att jag som företagare skulle vara ansvarig för företagets ekonomi oavsett om jag skötte den själv eller konsulterade någon att göra det. Jag pluggade relationsmarknadsföring för att nå ut bättre än mina konkurrenter som inte fått läsa detsamma på Musikhögskolan. Och jag byggde mitt företag parallellt. Sjöng istället för att ta studielån.

Men hur hade mitt företag sett ut idag om jag hade agerat istället för att studera? Hur långt hade jag kommit som jag inte har kommit idag? Vad hade jag hunnit göra, testa?

Det finns två personer som har ifrågasatt den här egenskapen hos mig, den om att samla kunskap istället för att agera. Den ena är min mamma. Jag ”vågade” inte jobba i kassan i hennes blomaffär. Visst kunde jag binda buketter, men jag visste inte vad alla blommor hette, hur de skulle skötas eller vad de kostade. Mamma sa åt mig att ta det skulle lösa sig. Ett pris kunde jag troligtvis uppskatta och ”hitta på”. Det löste sig alltid.

Den andra var Filippa Amanto som presenterade mig för Better Globe och som är min mentor i att vara ambassadör för verksamheten. Jag ville läsa på om allt som rörde Better Globe eftersom det inte var ett företag jag själv skapat från grunden och visste allt om. Men hon sa till mig att jag kunde tillräckligt för att gå ut och prata med folk. Det var sant.

Hur fungerar du? Samlar du kunskap eller agerar du?

Time to Say Goodbye

Hon tittade på orden på papperet. Förstod inte, kunde inte ljuda dem. Lyssnade, härmade, lyssnade, härmade. Blommade ut på italienska. Testade orden på en scen när hon plötsligt hörde tonerna från ett piano. Och sedan en musiklärares förvånande upprördhet – över att sången och pianot klingade ihop utan att han kände till att tonerna fanns där. Och så en senare stundande konsert. De italienska orden på programmet. En 14-årig flicka i lång, gul klänning. ”Paesi che non ho mai, veduto e vissuto con te, adesso si li vivro…” En publik i tårar. En nervös kram under högljudda applåder.

Så gick det till när jag upptäckte, lärde mig och för första gången framförde ”Time to Say Goodbye”, den sång som nog ligger mig varmast om hjärtat. Berättelsen fortsatte så att jag under sommaren som följde hälsade på min farfar som hade fått höra talas om mitt framträdande där på Täby Park Hotels scen. Han ville höra. Jag kände mig krasslig och sa att han skulle få höra ”nästa gång”. Men nästa gång blev på hans begravning, för han dog. Plötsligt.

Hon stod på orgelläktaren medan kyrkan fylldes till bredden. Längst bort, längst fram hörde hon högljudda tårar, hulkningar. De kom från hennes bror. Hon kunde inte ge efter, kunde inte låta tårarna komma – inte just då. Inte innan hon hade sjungit. Farfar ville höra sången, farfar skulle få höra sången. Med tårar i halsen skulle det inte gå. Och hon tänkte: ”Kan hon, så kan jag.” Och hon sjöng.

Med den här sången sökte jag sedan in till musikgymnasier och det är en av de sånger som önskas mest när jag sjunger på begravningar. Idag ska jag sjunga den på två begravningar, och för första gången på svenska.

Semesterlektyr

”Min familj, mina vänner – ni, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses. En dag ska vi återförenas. En dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, känn det som en tröst: bara döden skiljer oss åt.”

Så skrev Kristian Gidlund i sin bok ”I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början”. En bok baserad på en blogg. En blogg om kampen mot cancern som intog en 27-årings kropp. Cancern som efter en riktig match dessvärre besegrade kroppen och därmed en man, då 29 år gammal.

Kristian Gidlunds bok

Kristian Gidlunds bok

Jag har sträckläst Kristians berättelse under min semestervecka. I en solstol på stranden med en sovande ettåring inlindad i en handduk i min famn medan fötterna översköljts av vågor. Kristian hann inte få några barn och det sörjde han. De vänner och bekanta jag har förlorat i cancer som har haft barn har istället sörjt att de inte får se dem växa upp, finnas där för dem i svåra stunder eller glädjas med dem. Att jag läste med ett barn i famnen gjorde bokens innehåll starkare.

Jag kommer återkommande i kontakt med cancern och döden. Den resa som Kristian gjorde har dessvärre många andra också gjort och när en del av dem slutligen förlorat kampen, trots envist kämpande och livslust, har jag sjungit på deras begravningar. De flesta av dem har jag aldrig träffat men jag har funnits där vid det sista avskedet och gjort det vackert för alla dem som, liksom Kristians vänner och familj, har stöttat, kramat om, varit på otaliga läkarbesök, vakat och förlorat en människa som står dem nära. Alla dem har jag tänkt på den senaste veckan.