Från prestation till balans

I så många år har jag haft en kamp mellan kroppens trötthet och hjärnans lust och vilja att prestera och utföra. Med några års mellanrum har jag besökt läkare som tagit prover för att hitta vad som är fel på mig. Det har aldrig varit några medicinska fel på mig i det avseendet. Jag har varit ett mysterium. Först när jag blev mamma var det en läkare som berättade att jag är hjärntrött; (mentalt) trött av hög mental ansträngning. Det är den där prestationsprinsessan igen… Klart att det eskalerade när jag blev gravid och sedan mamma, med barn som inte vill missa en sekund av livet och sedan, till slut in på småtimmarna, gav mig möjlighet till en sömn upphackad i småbitar.

Jag tänkte att det skulle bli bättre bara barnen började på förskolan och jag fick några timmar för mig själv varje dag. Men det blev nog, om möjligt, ännu värre. För att det skulle kännas motiverat att över huvud taget lämna ifrån mig mina barn varje dag behövde jag åstadkomma så mycket jag bara kunde medan de var på förskolan. Enda alternativet var att arbeta varje minut de var ifrån mig, att äta lunchen framför datorn och att ta bilen till och från förskolan för att inte missa 30-40 minuter av arbetsdagen, vilket promenadalternativet hade inneburit.

Det är lätt att vara efterklok och inse att det var dumdristigt av mig; att jag inte kan prestera på topp utan paus i 6-7 timmar varje dag, därefter vara en närvarande och engagerad mamma hela eftermiddagen och in på sena kvällen för att till sist få en upphackad sömn och sedan börja om. Dealen har till och med varit sådan att min sambo (barnens pappa) tagit alla nattningar för att jag ska kunna jobba ikapp den timmen jag missat under dagen för att kunna hämta barnen tidigare på förskolan.

Sedan yogaklassen förra veckan, när jag verkligen lyssnade på kroppen, har jag gjort just det i min vardag. Har jag varit trött på kvällen har jag gått och lagt mig, hur inspirerad och motiverad jag än varit att bocka av framgångspunkterna på listan. Tidigare har jag försökt pressa mig själv till att få saker gjorda, egentligen inte fått något vettigt gjort och sedan blivit besviken på ickeresultatet och på min bristfälliga sömn.

Jag prioriterade ett yogapass igår igen, när mitt ordinarie måndagsmöte utgick. Passets fokus var att finna balans och att sedan bibehålla den – om att varva yang (prestation) och yin (vila). Jag tror på att vi utvecklas i vila. Nu vill jag aktivt påminna mig själv om det och tillåta mig själv den vilan.

Nästa nivå i närvaro

”Det blåser en vind i hjärtan som brinner…”. Tomas Andersson Wijs behagliga stämma. Jag sjunger med lite i texten – mentalt. Läpparna är stilla. Instruktören tar några toner. Jag undrar om hon ska komma på att jag är i rummet, om hon kommer att be mig sjunga några rader eller åtminstone fråga om jag kan låten, om jag har sjungit den på bröllop någon gång. Kroppen skriker ett kvävt ”Nej! Hoppas inte. Jag vill ligga kvar här. Tyst. Stilla.”. Den här kampen mellan att vilja vara sedd och behovet av att få sin egen tid, vara ifred, vara en anonym deltagare…

”Ni kan ligga kvar och bara lyssna medan jag instruerar. Första positionen kommer att vara just liggande…”

Vi dyker in i positioner med andetagen som hjälp. Stannar där några minuter. Jag känner fogarna bränna… Kommer foglossningen någonsin att försvinna? Min dotter är ändå två år nu…

Instruktören påminner, som om hon visste vad som pågick i min kropp och mitt huvud: ”Ingen prestation nu. Det ska inte göra ont, vi vill inte att kroppen går i försvar. Gör det ont så släpp efter, backa.”

Just det! Jag släpper efter, reser överkroppen något och fokuserar på andningen igen. Och plötsligt finns den där, den speciella andningen som har beskrivits för mig det fåtalet gånger jag varit på yinyoga förut. Jag har hört att andra i rummet fått till den ”täppta” andningen som ändå flödar genom näsan och låter lite som när en dykare andas i en tub under vatten. Att jag bara skulle täppa igen svalget…! Yes, nu kan jag också! De intill mig andas vanligt, som jag gjorde nyss. Jag har växlat upp en nivå. Jag får flashbacks till mina två veckor i Tyskland som fjortonåring, när jag inte fick till tyskans speciella ch-ljud och blev korrigerad varje dag… och det plötsligt fanns när jag kom hem.

Vad mycket lättare det blev att ta andningen som hjälp för att vara närvarande i nuet när andetagen kunde bli så mycket längre. Samtidigt kändes det som att jag under de där 75 minuterna gjorde den längsta mentala resa jag gjort på länge. Jag upplevde att jag var här och nu; kände pannan mot bolstret, tyngden av filten, ljumskarna som tänjdes, musiken, orden… Allt var så närvarande, så medvetet, och ändå var det inte bara andningen jag hade tagit till en ny nivå; När jag fick backa i övningar och rentav avbryta en, koppla borta prestationen och prestigen, insåg jag på en ny nivå att kroppen och intuitionen alltid berättar vad jag behöver.

Säg farväl

Jag har längtat efter att skriva! Har vetat att bloggen funnits där, alldeles sönderfallen, utan bilder, layout och personlighet. Med nakna texter; texter från tiden när bloggen hette ”Att växa och vara på väg”, vilket indikerade att jag var en människa som tyckte om personligt växande och att alltid vara på väg. I tillägg till det växte ett nytt litet liv inom mig och jag slog in på en ny väg, som mamma.

En dag i somras blev längtan att renovera bloggen stark. Jag kände för att leka fram personligheten igen och skapade det mest kreativa och svulstiga innan jag backade och skalade av igen. Det är där jag befinner mig i livet – i ”avskalningsfasen”. Jag plockar bort lager för lager av engagemang, åtaganden, bördor, mentala inställningar och rädslor som inte gynnar mig, kilon, saker, energitjuvar… för att bli den mesta Jessica jag kan vara.

Den resan började i våras när kroppen gång på gång indikerade att något var fel; när jag hällde tevattnet i burken med löste istället för i tekoppen, glömde ställa kaffekannan på plattan när kaffet skulle rinna igenom, missade att sätta på min son säkerhetsbältet, dubbelbokade uppdrag för första gången på elva år och var allmänt trött, förvirrad och hade dimsyn.

Jag hade vid den här tidpunkten en biljett till Johannes Hansens open session i Stockholm. Jag orkade egentligen inte gå, men jag ville ju. Jag åkte. Jag tog möjligheten att blotta mig i en kort coachingsession på scenen. Där slängde han i ansiktet på mig att jag inte var ambitiös nog. Jag, prestationsprinsessan som skapar och skapar och gör allt till perfektion? Inte ambitiös nog? Jag hade kunnat gå sönder av otillräcklighet men blev upprörd och förvirrad. Vad han menade (med mina ord) var att jag gör så många olika saker och vill lika mycket med allt att jag helt enkelt inte räcker till och då heller inte får resultat som tillfredsställer mig. Jag vill alltså inte någonting tillräckligt mycket; jag är inte ambitiös, jag har inte gjort mina val.

Senaste halvåret har jag därför befunnit mig i ”Farväl-fasen”. Jag har lämnat sammanhang, gått ur nästan alla Facebookgrupper, stoppat inflödet av nyhetsbrev, kastat trasiga saker i hemmet… Vad jag insåg var att det finns många engagemang jag trodde att jag hade lämnat genom att säga upp kontraktet, men som jag fortfarande är passivt engagerad i genom att följa deras flöden, hänga kvar i relaterade Facebookgrupper, tillåta saker från dessa tillfällen ta plats i mitt hem och liknande. Tänk att vara passivt engagerad i allt jag någonsin varit en del av?! Det tuggar mycket energi.

Härifrån får ni nu följa mig framåt.

Vi har alltid ett val

Nyligen gick jag en utbildning som huvudsakligen genomfördes online men som även inkluderade tre fysiska heldagsträffar. Superpepp bestämde jag mig för att prioritera dessa heldagar för min personliga utvecklings skull och att därför tacka nej till sångförfrågningar dessa datum. Första datumet visade sig redan vara ”kört”; jag hade redan en bokning och jag lägger prestige i att inte avboka mina uppdrag. När det närmade sig träff två bytte arrangören datum för träffen och även den hamnade då på en dag som jag redan var uppbokad. Jag blev besviken men det som verkligen upprörde mig var meningen: ”Du som har valt att inte närvara …”.

Vadå valt? Ni bytte datum och det nya datumet kan jag inte!

Frustrationen och orden ”Du som har valt att inte närvara …” hängde med mig ett tag. Eftersom orden triggade mig har jag reflekterat över det faktum att jag alltid har ett val; ett val att säga ”ja” eller ”nej” till det jag vill i mitt liv. Det har gjort mig medveten om vad som är viktigt för mig och vilka egenskaper jag har som gynnar mig respektive hindrar mig från att nå mina mål. I det här specifika fallet skulle jag ha gjort samma sak igen, det vill säga valt att inte gå på utbildningsträffarna till förmån för mina kunder som bokat in mig kanske ett år i förväg. Nu är jag medveten om att det är just ett val. Inte omständigheter.

Den här lilla händelsen synliggjorde flera val jag gjort. Bland annat insåg jag att jag prioriterade ett utvecklande men krävande styrelseuppdrag framför min egen hälsa – att jag satt kvar på min post trots att kroppen kollapsade. Jag blev medveten om att min starka ansvarskänsla inte alltid gynnar mig. Utan hälsa har jag inget.

Vi har alltid ett val – att säga ja eller nej – och alla val har en alternativkostnad. Gör du rätt val i ditt liv?

Tacksamhet

I ett halvår har jag varje dag (nåja, nästan i alla fall) skrivit ner minst 3 saker/händelser som jag är tacksam för just den dagen. Jag mår bra av det och jag känner att tacksamhet och framgång är starkt sammankopplade. För mig personligen har övningen inneburit att jag:

  • blir mer närvarande till när andra människor gör något för mig; hur – för att tala Annalena Mellbloms språk – ”servad” jag är
  • känner mig lyckligare i vardagen för att jag är närvarande till allt gott, roligt, positivt, häftigt och fascinerande som händer mig och kommer till mig.
  • kan rikta mitt fokus mot det som ger mig lycka och framgång, för genom att notera när jag känner tacksamhet han jag styra stegen i den riktning som är bra för mig, den väg jag vill gå.

En sak är att känna tacksamheten, nästa nivå är att uttrycka den. Igår var jag på konsert i slottsparken vid Rånäs slott. Först ut på scenen var Jens Hult, den för mig (faktiskt) okände Idoldeltagaren från 2013. Jag gillade hans framtoning, hans sång, hans äkthet. Det var tydligt att han njöt av sin tid på scenen utan att ta en enda sekund för given. När publiken började klappa takten under en låt blev han så lycklig och han sa det rakt ut – sa att publiken hjälpte honom att hjälpa publiken att hjälpa honom att… Han gav av sig själv, publiken tackade honom med applåder och han i sin tur tackade publiken genom att leverera ytterligare ett snäpp högre. Något han sa senare resulterade i en spontanapplåd och han sa ”Wow, det var första gången jag fick en spontanapplåd. Tack!”

Tror ni att det var kul att applådera fram en sådan kille? (Ja, det var det!) Kan vi tro att hans målprogrammering stärktes? Att han hade kul på jobbet? Att han levererade bättre än han kunde ha gjort med en annan attityd (och publik)? Jag tror det.

Vad är du tacksam för idag? Hur kan du visa det?

Det är i mötena det händer

Idag hade jag ett möte inbokat på eftermiddagen och inför det fick jag avbryta det jag höll på med – fast jag ville så mycket mer. Då, för en sekund, kände jag för att ställa in mötet och fortsätta i mitt eget stilla flow, men jag ville träffa henne, sångerskan som sökte samarbete om kunder vi var för sig inte hade kapacitet att ta emot vid önskade tillfällen. Jag ville veta vem hon är, vad hon står för, hur hon levererar och hur hon bemöter kunderna. För att rekommendera mina kunder till någon annan behöver jag känna tillit.

Jag tänkte först fråga hur mycket tid vi hade och vad hon ville ha ut av mötet på den tiden men jag lät samtalet visa vägen, inte ursprungssyftet. Jag ställde följdfrågor när hon sa något som intresserade mig extra eller när jag ville förstå djupare vad hon ville göra. Det visade sig att hon skriver musik i olika genrer – både text och melodi. Hon skriver till både sig själv och andra. Hon producerar musik. Jag nämnde min kommande skiva som ännu mest är en tanke i luften. Hon lät mig beskriva den i känslor, färger och instrument. När jag nämnde ”avskalat” med piano/gitarr och stråkar sa hon att hon precis skulle studera arrangering för stråk. Oddsen? Det var coolt!

Min skiva blev mer konkret på hennes papper. Den fick ett ordlöst interludium – en defilering. (Oförståeligt ordsvammel för alla utom oss två, men rätt vackert svammel ändå, va?) Kanske även en och annan låt – så småningom, eller nyss.

Det är i mötet med andra människor som kreativiteten och inspirationen flödar i oanad hastighet och riktning. Så häftigt. Tack för inspiration och värdefull ”input” idag, Selen.

Jag ritar min egen karta

Jag visste inte att hon var ombedd att prata, men plötsligt stod hon där – Anna Eriksson Skarin, som jag precis suttit bredvid i bänken – och pratade om sin framgångssaga. Hon delgav oss andra ambassadörer för kvinnors företagande vad hon gjort för att ta sig dit hon är idag i sitt företag och som företagskvinna. Anna Eriksson Skarin som jag både beundrar för hennes mod, handlingskraft och äkthet och som skriver låtar till min kommande skiva. Hon pratar med ett leende på läpparna, hon pratar med hela kroppen, hoppar demonstrativt och smidigt över den imaginära tejpbiten som ska symbolisera våra hinder.

När jag träffade Anna första gången hade hon precis givit ut sin första roman, ”Mellan människor”. För att hon hade så många ord inom sig. Men man behöver väl ingångar på ett förlag för att kunna ge ut en bok? Anna sa, som om det var den största hemlighet i världen: ”Man registrerar ett företag på Bolagsverket och som inriktning väljer man ‘förlag’, sedan kan man ge ut sin bok.” Lätt som en plätt. Den här boken har på kort tid hittat in på 300 (!) bibliotek. Och snart kommer nästa. Och på samma sätt berättade hon om hur enkelt det var att ge ut sin första singel som låtskrivare och sångerska, när hon kände att hon hade toner att dela med sig av.

Mitt företag grundades i en ambition och en vilja att sjunga. Under årens gång (snart 9!) har varumärket inrymt och stått för så mycket mer. Just idag står företaget och jag för tre inriktningar:

1. Sång – tröst och kärlek – i livets stora skeden.

2. Träd genom Better Globe – för en bättre miljö, minskad fattigdom på afrikanska landsbygden och bättre privatekonomi.

3. Ambassadör för kvinnors företagande – för Sveriges tillväxt genom nyföretagande.

Varför just denna kombination? Och varför inte samma inriktningar som för fem år sedan? Jo, för att jag – liksom Anna – ger mig själv tillåtelse att rita min egen karta och är öppen för att rita om den när förutsättningar och passion ändras och blåser i nya riktningar.

Det krävs mycket tur, va?

Här om dagen skrev jag om hur jag fick en begravningsbokning efter att ha lagt ut en länk med inspelningen av ”Hallelujah” på min privata facebooksida. Då fick jag en kommentar som löd ungefär ”vilket sammanträffande!” Och igår pratade jag med vaktmästaren i en kyrka och han menade att man nog måste ha mycket tur för att kunna försörja sig som sångerska.

Delvis var det som hände här om dagen ett sammanträffande men jag skapade förutsättningen för det att ske genom att spela in låten och lägga ut den. På samma sätt tror jag inte att alla bokningar jag får beror på att jag har tur. Jag har jobbat systematiskt i många år för att skapa förutsättningarna för dem att komma. Nätverkat, sökoptimerat hemsidan, vårdat kontakterna med dem som återkommande rekommenderat mig, spelat in och lagt ut röstprover, stått på mässor, specialutformat broschyrer, hållit min omgivning uppdaterad om vad jag har på gång och framför allt genomfört uppdrag med kvalitet.

Min sambo undrar också ibland: ”Varför har du så’n tur jämt?!” Han syftar på att jag vinner små tävlingar emellanåt. Jag svarar att det är för att jag deltar i tävlingarna, till skillnad från honom. Och att jag, de gånger jag tävlar i något också går in för det: formulerar, kalkylerar…

Visst kan man ha tur ibland, men jag tror att vi själva skapar förutsättningarna för att lycksamma sammanträffanden ska ske. Vad tror du?

Vem kan bedöma närhet?

Jag sjöng på en begravning idag och fick därmed förtroendet att närvara vid ett sista farväl av en människa, så älskad. Jag fick med toner berätta om ett liv, hylla ett liv och trösta dem som förlorat en anhörig. Men jag fick inte trösta alla. Jag fick veta att ett barn nekats ledighet från skolan för att gå på begravningen då den avlidne var en ”för avlägsen släkting”. Det gjorde mig ledsen inombords, för jag undrar vem som kan bedöma vilken relation som är ”för avlägsen”. Vem kan bedöma vad en person har betytt för en annan? Vem kan bedöma att en person ska nekas ett sista avsked?

Jag tänker att skolfrånvaro på grund av begravningar knappast är ett stort problem.

En bästa vän kan vara som ett syskon utan att vara släkt alls. Vem skulle våga säga att den relationen är ”för avlägsen”? Var går gränsen?

Till det barn som inte tilläts ta farväl idag vill jag ge samma ord som jag förmedlade till de andra idag, av Eva Dahlgren:

”Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne du ser”

Oron är nyföretagarens närmaste (o-)vän

Kulturbranschen är tuff. Utövarna är många, alla spelningar ligger samma tider och en stor del av publiken tycker att kultur ska vara gratis. Jag som är företagare ut i fingerspetsarna (ja, just det, det är rätt fult att vara kulturföretagare – antingen är man väl flummig kulturutövare eller så är man en tydlig, målmedveten företagare?) är tydlig med att allt jobb jag utför ska vara på faktura, att jag levererar ett helhetspaket där jag köper in noter till mig och medmusiker, riggar ljudanläggning om det behövs, reser, repeterar, är på plats innan och efter, utför själva giget. Jag driver ett kulturföretag. Jag har alltid trott att det ska löna sig i längden – och det har det gjort. Men inte trodde jag att det skulle ta nästan 8 år innan det verkligen lossnade riktigt ordentligt.

Jag minns sommaren 2011 när jag satt i solen på balkongen och räknade och räknade – och var beredd att ge upp. Då hade jag drivit mitt företag i fem år och levt med oron som närmaste vän, eller snarare ovän, samma tid. Oron över att inte få in tillräckligt många uppdrag för att försörja mig. Oron är påtaglig för en nyföretagare utan nämnvärd buffert. Jag gick bara ut gymnasiet, filade på min affärsplan och skickade in en blankett om att starta företag. Några veckor senare var det registrerat.

För två veckor sedan hade jag sex sånguppdrag den aktuella veckan: fyra begravningar, en vigsel och en konsert. Jättehäftigt att jag hade fått dem alla och att jag lyckades kombinera dem. Samtidigt visste jag att almanackan veckorna framåt var tom. Skillnaden mot för några år sedan var att jag nu var lugn i förvissningen om att det löser sig. Det kommer alltid in uppdrag och vid det här laget har jag så många ambassadörer därute att mitt namn sipprar fram både här och där.

Måndagen förra veckan kom. Två ny uppdrag. Tisdagen kom. Ytterligare fyra nya uppdrag. Onsdagen kom. Ett nytt uppdrag. Och så har det regnat in. Nu har jag åtminstone 2-3 jobb i veckan under de för två veckor sedan tomma veckorna. Och jag jublar högt. Tycker fortfarande att det är lika roligt att boka in nya uppdrag – och att utföra dem. Men varje gång påpekar pappa att det inte alltid har varit så här. ”Minns du?”, säger han. ”…minns du tiden när du fick kämpa för varje uppdrag?”

Jag tror att det är viktigt att blicka tillbaka på den resa man gjort, se var jag började och vart jag har tagit mig. Det ger både självförtroende och anledning att klappa mig själv på axeln.