Så kommer nu den återblick från Carolas 25-årsjubileum som jag lovat. Kvällen har ju återgivits i ett flertal trycka och digitala medier samt på fansiter och bloggar så jag vet inte hur mycket jag har att tillföra, men här delger jag er min upplevelse.
Det hela började med en slingrande kö utanför porten till Palladium. Jag som läser “Konst, kultur och ekonomi” och har varit ute och tittat på “kulturbyggnader” (teatrar, operahus, danshus m.m.) i bland annat Stockholm och Berlin blev uppriktigt besviken över ingången till Palladium. Det var en port mitt i en butikslänga – mellan en klädbutik och en sportaffär – med “Palladium” skrivet i rött ovanför. Ingen kan väl ana att det finns en vacker biosalong med guldfärgade dörrar, takkronor och takmålningar bakom en sådan dörr? En salong med en ytterst liten scen – mycket mindre än jag fick intryck av den enda gång jag sett en inspelning av Melodifestivalen från 1983 (själv var jag ju inte född).
Efter kontroll i dörren kom ytterligare en “avprickning” vid vilken vi också fick pass att hänga runt halsen så att vi kunde gå in och ut ur lokalen. En välkomstdrink serverades, vad den innehöll vet jag inte, men Denice som jag gick med påstår att det var RedBull. Strax släpptes vi in i lokalen, och efter lite väntan äntrade Rickard Engfors scenen och talade om kvällens upplägg innan han introducerade kvällens konferencier, Annika Jankell. Hon babblade på (- kallpratade) eftersom “födelsedagsbarnet” själv inte hade lämnat hotellrummet.
När en silverklädd Carola gjorde entré blev hon välkomnad med stående ovationer och “Ja, må hon leva”. Därefter visades ett bildspel med videoklipp och fotografier från valda ögonblick i Carolas karriär. Så blev det dags att avslöja att Carola instiftat ett stipendium – Främlingsstipendiet – som ska gå till en artist som är nära sitt genombrott. Stipendiet bestod av 50.000 kronor och en Främlingsstatyett och gick i år till före detta idoldeltagaren Christoffer Hiding, som fick framföra tre låtar. Den sista, “Hallelujah” hade Carola själv önskat.
Här blev det paus med tårta, frukt, te och kaffe.
Andra akten började med att Annika Jankell kom in som en Carola look alike a la -83 (dvs i gul dräkt och bruna stövlar). Alla i lokalen sjöng en ny version av “Främling” – en hyllningstext till Carola och om hennes bravader (kasta blommor på publiken och så…) Därefter var det dags för diverse “kändishyllningar”. Samtliga hyllningar verkade gå ut på att få Carola att sjunga en sång – som hon inte kände till att hon skulle sjunga.
Först ut på scenen var körledaren och före detta Blond-medlemmen Gabriel Forss. Han hade en snabb-snabb uppsjungning med publiken (gäspning, “haj” och “hoj”) och fick alla att sjunga “Mickey” med diverse koreografiska steg och rörelser till. Carola fick givetvis stå för verserna.
Därefter fick Carola svara på frågor om sig själv, och Rickard Engfors satt bland de fans som vunnit biljetter till evenemanget och lät dem utgöra facit. Den sista frågan löd något i stil med “Hur många av titlarna på Främlingskivan var namn på killar?” Carola kunde inte riktigt svara, men Magnus Carlsson kunde minsann! Och han talade om hur han som ung älskade en av dessa låtar, men att den minsann aldrig spelades live – nu hade han väntat i 25 år på att få höra “Benjamin” live. Han hade med sig texten och sjöng låten i duett med Carola.
Lasse Holm gick upp på scenen och spelade upp ett embryo till Främling. Det var mest en massa “wawa, lala” och så vidare, men tre ord lyckades jag urskilja: stranger, illusion och Mona-Lisa. Det första och sista känner vi ju igen från “Främling” som vi känner den och “illusion” förekommer faktiskt i den engelska versionen av “Främling” – “Love isn’t Love”.
Kvällens häftigast tal kom ändå från Carolina Klüft. Hon ville få hela publiken att känna hur hon känner det när hon står ute på en arena och strax ska göra ett hopp eller springa ett lopp. Det gjorde hon genom ett collage av textrader ur Carolas låtar. Det var så man fick gåshud bara av att höra henne prata! Klüft ansåg att en av de bästa peppningslåtarna är “Så länge jag lever”, vilken Carola då givetvis fick riva av på scenen – med bravur.
Andreas Johnson talade om hur tagen han hade blivit när han en dag zappade på TV:n och lyckades få in Carola sjungandes “Pride – in the Name of Love” under Toner för miljoner. Den tyckte han att hon skulle framföra igen. Det verkade dock inte hon tycka. Först gick hon inte upp på scenen, och när hon väl gjorde det sköt hon över mikrofonen till Andreas om och om igen. Till slut sjöng hon dock, men mest understämmor. Hon är en fena på understämmor, den tjejen! Det är sällan man får höra henne i annat än leaden. När jag pratade med henne efteråt påtalade jag hennes “feghet” – den kände jag inte till. Då svarade hon bara “Men, jag måste inte sjunga”.
Filmen om Robert Gustafssons karaktär Roland – han som skulle åka och träffa Carola i Stockholm, men som allt gick fel för – spelades upp, och efteråt kom Roland själv in på scenen. Nu hade han fått gulsot och bodde hemma hos föräldrarna eftersom lägenheten var fuktskadad. Hur som helst läste han upp en hälsning och överlämnade Romerska bågar.
I övrigt samtalade Carola och Jankell om Carola Care, Carola Camp, fadderbarn (ett bildspel från Carolas resor till exempelvis Kenya och Sydafrika visades och Carola fick kommentera) och de senaste 25 åren samt vad som komma skall. Ett par telegram lästes upp – bland annat från Bert Karlsson som inte kunde närvara på grund av en TV-inspelning. Han hade skrivit ett rätt självgott telegram som avslutades med “Puss och kram, din Bert”. Det framkallade skratt i salongen.
När klockan var 23.00 – då kvällen egentligen skulle vara slut var det dags för Carolas del. Hon sjöng en inlevelsefull version av “Oh Happy Day”, sjöng Barbara Streisands “People” (för första gången – och riktigt bra) för sin mamma och “Love me Tender” för sin pappa. Dessutom framförde hon en nyskriven låt, “Just a Little Note” – som hade kommit till henne efter ett sms på alla hjärtans dag. För övrigt berättade hon att hon hade stått på en bro på alla hjärtans dag – över en å, och i ån kom ett hjärtformat isblock farande.
Carola delade ut blommor till sin syster, Lasse Holm och Rickard Engfors och sjöng â€Jag vill ge dig en blomma”, följt av â€Sanna vänner†– och givetvis: “Främling”!
Representanter från BMG kom upp på scenen och redogjorde för en skandal: “Främling” är Sveriges mest sålda skiva, men Carola har aldrig mottagit vare sig guld- eller platinaskiva för den. Förra veckan släppte BMG hur som helst en jubileumsversion av skivan, och på en vecka hade den sålt i 38.000 exemplar, vilket resulterade i en guldskiva (nästan platina, faktiskt…) som Carola fick mottaga.
Efter programmets slut träffade Carola pressen en snabbis innan hon gick upp till fansen och fotograferades, skrev autografer, mottog presenter och pratade med var och en.
Liksom jag skrev tidigare påtalade jag hennes feghet, men givetvis fick hon gratulationer. Själv undrade hon hur det gick med mitt skrivande och sjungande. Skriver gör jag ju inte så mycket längre (förr var jag chefredaktör för Carola:Magazine – en tidning som enbart handlade om Carola) – inte mer än uppsatser och PM, men sjunger gör jag, som ni vet. Så nu har fröken Häggkvist koll på att jag driver eget samt att jag är utbildad kulturproducent till sommaren. Det var länge sedan hon hörde mig sjunga, faktiskt… Det var när hon fyllde 39 senast, och det är ju faktiskt 2½ år sedan – jag hoppas att något har hänt med min förmåga sedan dess.
Min “Carolakväll” slutade där. Carola och hennes närmaste vänner fortsatte festen på hotellet – även den sägs ha varit trevlig. Jag träffade och pratade med Pelle Ankarberg – en av de pianister Carola samarbetar med, och som gjorde en kanoninsats under jubileumskvällen – på stationen dagen efter. Festen hade hållit på fram till klockan tre för hans del (jag har läst halv fyra för festen generellt i media, men det vet jag inget om), och han upplevde kvällen som oerhört speciell.