I lördags var det dags att genomföra den Love Actually-inspirerade versionen av “All You Need is Love” i Huddinge kyrka. Två timmar innan vigseln var alla musiker på plats för att öva ihop vigselns stora överraskning. Vi övade först tight på orgelläktaren och sedan spred vi ut oss runt om i kyrkan; organisten satt givetvis på orgelläktaren och kören stod där likaså. I koret stod jag som sångsolist tillsammans med cellisten. I de högra bänkraderna stod två flöjtister och i de vänstra en trumpetare.

Brudparet gick ut till “Fanfare” och stannade halvvägs genom kyrkgången. Då tog “änglakören” över och låtbytet var ett faktum. Ingen i församlingen (frånsett toastmastern) kände till vad som skulle hända och överraskningen gick hem! Det var förvånade miner, skratt och blickar när församlingen omringades av musiker som gemensamt hjälpte brudparet att genomföra överraskningen.

Jag tror aldrig att jag har sett ett så lyckligt brudpar som det jag träffade efter vigseln i lördags – och då har jag träffat många lyckliga brudpar. Helt uppfyllda av att vara man och hustru, men också av den musikaliska överraskning de sett fram emot, kramade de om alla musiker och jag fick en stor kyss på kinden. Dessutom hade de förberett små presenter till alla medverkande (jättegod choklad!) och utöver det fick jag ett knyte med gelehjärtan, ett jättefint tackkort OCH ett brev! Helt klart ett bröllop att minnas.

Ja, i lördags var dagen när jag för första gången skulle avklara tre vigslar på en dag! Lite nervös var jag, givetvis – det var ju så mycket som skulle klaffa: låtarna skulle sitta, ljudanläggningen skulle fungera, samspelet med tre olika pianister och själva förflyttningen mellan platserna.

Första vigseln gick fint – jag övade med kantorn länge och väl, och vi hann ta om sångerna flera gånger och repetera de sista små detaljerna ordentligt. Under vigseln satt allt där det skulle!

Andra vigseln hann jag inte repetera med pianisten inför, eftersom regnet lockade in alla tidigare gäster under tak. Vi ville ju inte avslöja underhållningen i förväg! Men vi hade räknat med att vi inte skulle hinna repetera, varför vi repade på torsdagen innan, och nu bara kollade ljudbalansen på plats. Även här flöt allt på och orden jag fick från brudparet efteråt var bländande vackra.

Två avklarade vigslar och allt kändes lugnt. Jag hann iväg i god tid inför det sista bröllopet och fick till och med vänta en aning, medan vigseln före höll på att avslutas. Så fort gästerna hunnit ut ur kyrkan gick jag in för att repetera med kantorn, som jag hade avtalat reptid med. Men han var försvunnen. Jag hittade honom inte, vaktmästaren hittade honom inte och heller inte prästen. Sju minuter innan själva vigseln dök han upp! …och hade ingen koll på att jag skulle sjunga eller vad jag skulle sjunga. (Trots att han hade föreslagit reptiden och jag hade skickat noter i förväg.) Vi hann alltså aldrig repetera… och vi hade olika noter… Tack och lov fungerade det ändå – jag har sjungit låtarna förut och är såpass rutinerad att jag klarade av situationen, men ändå, så får det inte gå till. Det är inte en bra peppning eller förberedelse inför ett framträdande.

Där borde väl problemen sluta? Men nejdå. När det var dags för oss att framföra andra låten satt kantorn vid orgeln och kladdade i några noter. Jag fick säga åt honom att det var vår tur i programmet. “Nej”, svarade han bara och fortsatte fippla. “Jo”, sa jag. Han vände sig om och tittade runt i kyrkan; ingen annan gjorde någon ansats att göra något. Alltså borde det vara vår tur. Så han förflyttade sig från orgeln till pianot och vi kunde framföra låten.

Om jag var lycklig och lugn efter de två första vigslarna, var jag upprörd efter den tredje. Tyvärr.