Igår såg jag Il Divo i Globen. Har egentligen aldrig lyssnat på dem tidigare, utan hade fått biljetten i julklapp. “Smöropera” skulle man väl kunna kalla genren? Det var ingen tvekan om att de fyra killarna var riktigt, riktigt duktiga – var och en för sig och tillsammans. Jag fick flera (“braiga”) rysningar.

Hur duktiga de än var och hur mäktigt det än lät var det en sak som irriterade mig en aning, och det var arrangemangen. Enligt mig är låtarna arrangerade var för sig för att framföras isolerat, och när låtarna då framfördes efter varandra under en konsert var det uppenbart hur alla arrangemang var likadana. Samtliga låtar (utom extranumret) började med att de fyra sjöng små bitar var av vers 1, refräng 1 och vers 2, för att sedan ta ton alla fyra (i par eller allihopa på en gång) – explodera i en höjning för att sluta på topp alternativt låta en ensam röst avsluta i ett nedtonat slut. ALLA LÅTAR! Och det blev lite jobbigt till slut. Sådana arrangemang är verkligen jättemäktiga, men de måste blandas upp med annat. Jag hade absolut kunnat tänka mig killarna sjunga något var för sig som ett avbrott emellanåt. De hade rösterna för att kunna bjuda på det (och låta de andra vila).

Att det var mäktigt och att de faktiskt kan sjunga kan dock ingen ta ifrån dem.

Idag har ansökningspapperen skickats in om att jag ska få hyra lokalen av föreningen. Nu får vi invänta besked, men som jag tidigare skrev är det väldigt troligt att de säger ja. Idag har vi vänt på skyltarna över lokalen så att de är vita istället för att det står “Fastighetsmäklare”, för det är jag ju verkligen inte! Nog för att det lyser igenom lite, men det är klart bättre än att det står skyltat med något jag inte är.

Nu har jag haft en tredagarshelg, vilket verkligen behövdes efter allt fysiskt slit och psykiskt påfrestande (osäkerheten runt lokalen). I lördags sjöng jag dock på tidigare nämnda 50-årsfest. Kårsdraget spelade tre set under kvällen – som “mellanakt” mellan middag och efterrätt och sedan två dansset. Enligt planeringen skulle jag sjunga sista numret vid 00.30. (Det blev också sista numret så när som på ett extranummer.) Numret presenterades: “Nu ska vi spela en låt efter speciellt önskemål. Det är inte en låt, eller en musikstil, som orkestern vanligtvis spelar, men jag kan avslöja att den ingår i ungefär samma genre som Sveriges bidrag i ESC”.

Så spelade vi “Time to Say Goodbye” och fick stående ovationer och kraftiga applåder. Födelsedagsbarnet själv verkade väldigt nöjt. Jätteroligt!

Idag fick jag ett kort meddelande som sa: “Enligt fastighetsskötaren kommer man med 99% säkerhet säga ja till att hyra ut” (i andra hand till mig). Så förhoppningsvis får jag stanna i lokalen och börja göra i ordning! Jag kommer dock inte att flytta in fler möbler eller sätta upp hyllor o.s.v. förrän jag vet säkert.

Hur lycklig blir man inte när det trillar in fina mail från kunder och samarbetspartners?

En kantor som har kompat mig på både bröllop och begravningar i Täby kyrka skickade ett mail som hon inledde:

“Hej Jessica….du sjunger sååå fint!”

Bara ett par timmar senare får jag ett mail från en av teatrarna som skriver (angående en bidragsansökan jag skickat iväg):

“Jättefint ihopsatt!
Jag är så stolt över dig!”

En boost för självförtroenden

Jag vill inte avslöja för mycket, utan hellre låta er läsa artikeln från början till slut och därefter reagera. Läs om ett intressant, i det här fallet musikrelaterat, experiment.

Violinist in Metro