Igår var jag på ett seminarium om kulturutredningen på Södertörns Högskola. Det känns bra att uppdatera sig via den akademiska världen trots att jag delvis känner mig så långt ifrån den just nu (och emellanåt saknar den).

Jag har själv inte läst utredningen, och därför kändes delar av diskussionen som om den gick över mitt huvud – det var trots allt väldigt insatta människor som diskuterade, och som diskuterat med varandra tidigare och här fick höja nivån på en redan tidigare påbörjad diskussion. Jag hade behövt en lite mer grundläggande introduktion än den som gavs, men i övrigt var det väldigt intressant att lyssna. Mycket har sjunkit in till idag och blivit mer “mitt”.

Något som jag har diskuterat en hel del den senaste tiden är hur fördelning av kulturbidrag egentligen går till, för jag erfar att det är gräsligt svårt att få dem om man inte redan är inne i systemet – hur noga man än läser och följer riktlinjerna för ansökningarna. Men “mina” teatergrupper kanske gör det grundläggande felet att inte först läsa bidragsblanketterna och se vad som efterfrågas för att sedan skapa något utifrån det, utan utnyttjar sin konstnärliga frihet och sedan hoppas på att få bidrag för det…

Därför tyckte jag att ett återkommande inlägg (från flera håll) i debatten var väldigt intressant: “Man anpassar sig efter bidragsgivarna och inte politiken”. Men ska inte bidragsgivarna anpassa sig efter kulturpolitiken? Och hur mycket får/ska de egentligen styra? Återkommande i debatten uttrycktes att marknaden inte sköter kulturen – skulle man släppa kulturen fri på marknaden skulle den bli likriktad. Alltså behövs kulturpolitiken och bidragen för att behålla mångfalden i kulturen. Men då undrar jag: varför ser jag återkommande samma teatergrupper få bidrag? Varför kommer inte “mina” teatergrupper in i systemet? Är det för att kulturpolitiken som ska (?) påverka bidragsgivarna har bestämt i vilka riktningar kulturen får breddas?

Och hur paradoxalt är det egentligen inte att fria teatergrupper som på 60-talet växte fram som en revolt mot den institutionella kulturen i så stor utsträckning är beroende av statliga medel? (60% av de fria gruppernas finansiering kommer från statliga bidrag – även om det bara innebär 3% av den statliga kulturella budgeten.) Hur ska de kunna göra revolt och framföra nytänkande när de styrs av samma system som – och konkurrerar med – institutionerna?

Bara några tankar så här på kvällen – tankar som jag burit på rätt länge.

Jag har galet mycket att göra – jobbar jättemycket med IT-projekten bland annat. Så nu sitter jag kvällstid och försöker jobba ikapp. Fördelen med att jobba kvällstid är att det inte hinner trilla in så mycket nytt jobb under tiden. Så jag svarar på mail, fakturerar, skapar repschema för en av teateruppsättningarna, köper noter och skickar iväg till kantorer, förbereder veckans möten och fyller i tidrapporter m.m.

Idag har jag gjort många olika saker – alla i sångens tecken, och i (Tibble-) kyrkans rum. Mellan 9 och 13 var jag i studion med Casper igen (och även idag har det gått oförskämt bra – trots att jag knappt hade några noter med mig).

14-17 var jag på Lufsarna (kyrkans fritids, kan man säga) och höll i en sångstund. Vi sjöng om Trasiga Trasse och Sillen i Östersjön, övade på kanon och lärde oss “Broder Jakob” på flera olika språk (vilket de tyckte var väldigt spännande). Det var länge sedan jag sjöng med barn i den åldern (6-9 år). Jag jobbar ju mest med ungdomar som är 14-15, och har under gymnasieutbildningen lett sångstunder med barn 1-3 år.

Ikväll var det Taizébön, på vilken jag sjöng stämmorna, uppe i själva glaskyrkan.

Denna vecka (idag och imorgon) har jag lite studiotid igen och ska fortsätta med mitt projekt. Fortfarande sånger i kärlekens tecken. Nu ska jag alldeles strax in i studion – jättekul!