Jag ligger lite dagen efter hela tiden just nu..! Igår sjöng jag i alla fall på en begravning i Gustav Adolfskyrkan. Hade faktiskt inte varit där tidigare. Det var en gripande begravning… Alltid så när det är unga människor som dör. (Vilket jag inte visste att det var innan jag kom till kyrkan… vissa detaljer önskar jag faktiskt bli upplyst om för att göra mitt jobb så bra som möjligt, även om jag kanske inte sjunger sångerna bättre bara för att jag vet. Men det är något med den mentala förberedelsen.)

På eftermiddagen åkte jag vidare till Skansen. Lyssnade på studentsångarna innan jag gick backstage för att byta om, bättra på smink och fixa håret. I logerna har de uppradade speglar med lampor runt om – precis så som man tänker sig att det ska vara i en loge. Precis vid sceningången finns det en spegel (plus!) och infravärme – välbehövd. Mikrofonerna är sladdlösa – en ljuvlig befrielse! Det var jätteroligt att sjunga på Solliden. Frihetskänsla. (Även om det blåste iskallt på scenen.)

På en av bussarna jag åkte på väg hem (inte 47:an från Skansen, utan den jag bytte till senare) satt jag bredvid en dam som återkommande tittade på mig. Till slut sa hon: “Sjöng inte du ikväll?” Jag svarade: “På Skansen? Jo.” “Ja, jag tänkte att det inte kan vara någon annan än du som har en sådan klänning idag. Du har en väldigt fin röst, du sjöng väldigt fint.”

Det var ju uppmuntrande från en främmande människa på bussen, även om det känns högst troligt att någon annan visst kan ha en likadan klänning eftersom jag köpte den dagen innan och den just nu finns i butik… Men hon var i alla fall jättego’, och när hon klev av bussen lade hon handen på min axel, tackade för sången och önskade mig trevlig valborg.