Att växa och vara komplett

”Att växa och vara på väg” döpte jag bloggen till i början av min graviditet sommaren 2012. Att växa skulle då syfta på att jag växte som människa både i min yrkesroll och genom att bli mamma, att min mage växte och att det växte en ny människa inuti mig. Att vara på väg är vi så länge vi lever, tänker jag. Vi är på väg på vår livsvandring.

Kort efter att jag döpte bloggen och skrev de första inläggen under den nya rubriken blev livet tungt. Jag fick hyperemesis och svår foglossning. Jag fick sluta träna, sluta äta när jag ville och vad jag ville, jag fick gå ner i arbetstid (läkaren skrev i journalen att jag var sjukskriven ”50% mot min vilja” och att hon helst hade velat sjukskriva mig helt, jag gick upp mycket i vikt och kunde inte längre gå de tre minutrarna till tåget, jag kunde inte gå från parkeringen in i de kyrkor där jag skulle sjunga utan behövde skjutsas fram till porten – att köra och trycka ner kopplingen var olidligt även om sätesvärmen lindrade en gnutta.

Förlossningen gick inte riktigt heller som planerat. Läkarna misstänker att jag drabbades av havandeskapsförgiftning – vilket bara var en av flera åkommor jag drabbades av i samband med förlossningen. Så när jag drygt två veckor efteråt (en vecka efter hemkomst från sjukhuset) med ett par dagars varsel tackade ”ja” till att sjunga på ett dop var det många som tyckte att jag var knäpp. När dopfamiljen dessutom valde sånger jag aldrig någonsin hade sjungit började jag tro det själv också. Men jag har sällan mått så bra som jag gjorde den här helgdagen när jag stod i Täby kyrka och sjöng för att välkomna ett nytt liv. Jag visste vad jag gjorde, jag mådde bra och jag förgyllde andra människors högtidsstund.  Att jag sjungit på deltid genom hela min föräldraledighet har utgjort en stor del i min läkeprocess, min bearbetning. Och på samma sätt mår jag nu fantastiskt bra av att den här veckan jobba heltid igen.

Jag älskar min son högt – för första gången i mitt liv (som jag minns) är jag i balans med mina känslor – men för att vara helt och hållet komplett behöver jag utveckla mig själv som person och företagare lika mycket som jag är, och utvecklas i, att vara mamma.

Vad behöver du för att vara komplett?

8 reaktion på “Att växa och vara komplett

  1. Så befriande att hitta en sak, ett intresse, en kvalité, kanske till och med en talang, som gör att man känner sig i samklang med sig själv och livet! Det är verkligen inte alla förunnat! ”Vi blir aldrig kompletta” eller ”Vi har alltid varit kompletta”… Ja, det är frågan…? ”To be or not to be…”
    Alltid härligt att läsa berättelser ur det egna livet tycker jag! Tack för att du delar med dig Jessica! <3

  2. Musik har väl en helande kraft. Kan vara det som hjälpte dig på din väg. Det låter verkligen som en jobbig tid du har gått igenom men samtidigt verkar det ha varit ett nödvändigt ont som formade dig. Eller?

    • Musik frigör en del endorfiner och utövande kultur har faktiskt börjat ges på recept. Jag tycker nog inte att det jag varit med om var ett nödvändigt ont; jag hade hemskt gärna sluppit det och hade nog gjort rätt mycket lika ändå eftersom jag har en tydlig riktning. Men givetvis har det format mig, precis som allt annat jag upplevt. Kanhända gjorde den tuffa graviditeten att jag blev bättre på att sortera och fokusera på det som är riktigt viktigt för mig. Det tar jag med mig.

  3. Vilken fantastisk drivkraft du har inom dig. Du följer din passion och låter inget komma i vägen. Heja dig!

    Det där med att få folk att tro att man är galen när man går igenom en tuff graviditet det känner jag till. Jag var tvungen att sitta i rullstol min andra graviditet men vägrade att bara vara hemma och kvida av smärta. Jag följde med familjen på utflykter ändå. Inte skönt men det gick.

    Tack för en fin blogg!

    • Tack, Dorotea. Jag ser att du förstår. Jag hade nog också behövt den där rullstolen… Men jag är fruktansvärt envis och målmedveten. Det kommer man långt med.

  4. Tack för att du delar med dig av dig själv och vad som fungerat för dig. Det ger hopp åt andra människor som tycker att det är lite motigt.

    • Tack för att du säger det. Ja, jag tror att berättelser ur verkliga livet kan hjälpa andra. De kan ge förståelse, bekräftelse och hopp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *