Ett naket och ett enkelt Hallelujah

Håret i nacken blev alldeles blött där jag stod i strålkastarljuset och förmedlade toner och ord som berörde till både tårar, hummanden, djupa, avslappnande suckar och skratt. Jag nästan viskade fram ett naket ”Hallelujah” och ropade ut ett annat, i Leonard Cohens sång med samma namn. Ett par meter bakom mig, på kyrkan koravsats, låg en enkel, bärbar inspelningsutrustning som fångade upp orden och akustiken, sången och gitarren. Helt i sin enkelhet, obearbetad, delade jag inspelningen med mina vänner på Facebook av egentligen ingen anledning mer än att inspelningen fanns.

Igår kväll hade jag ett kundmöte. En man hade förlorat sin mamma som hade levt ett långt och fint liv. Jag träffade mannen och hans fru hemma hos dem och fick höra berättelsen om hur det kom sig att jag satt i deras vardagsrum:

Frun: ”Min dotter hade, som så många gånger förr, delat din statusuppdatering på Facebook. Den här gången var det när du lade upp inspelningen av ‘Hallelujah’. Jag satt i bilen och lyssnade på inspelningen när min man kom och satte sig i sätet bredvid. Jag sa: ‘Det här är Jessica som sjunger, hon bor här i Vallentuna.'”

Mannen: ”Jag och min syster hade pratat om solist till mammas begravning men visste inte riktigt var vi skulle leta och så fanns du där – i bilen.”

Varsågod, nu delar jag ”Hallelujah” även med dig. Inspelad i Immanuelskyrkan under programmet ”Toner som berör” 17 augusti 2014 med Kenneth Burman på gitarr.

5 reaktion på “Ett naket och ett enkelt Hallelujah

    • Ja, sammanträffande, ödet eller så var det bara så att jag genom att lägga upp länken skapade möjligheten för det att ske. Apropå gårdagens inlägg om att agera.

  1. Din röst är underbar och den här sången är en klar favorit. Den spelades på radion när jag kom upp på rummet efter att min dotter fötts. Den stunden är etsad i mitt minne.

    Och vad intressant det är med hur människor hittar varandra och det de behöver.

    Tack för att jag får lyssna till din röst!

    Dorotea

    • Tack. Åh, vilket vackert låtminne!

      Ja, visst är det. Men så är det ju: letar man efter kantareller ser man allt som är gult. Med fokus inställt hittar man det man behöver och önskar.

      Tack själv för dina ord, Dorotea!

  2. Pingback: Det krävs mycket tur, va? | Växa och vara på väg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *