Oron är nyföretagarens närmaste (o-)vän

Kulturbranschen är tuff. Utövarna är många, alla spelningar ligger samma tider och en stor del av publiken tycker att kultur ska vara gratis. Jag som är företagare ut i fingerspetsarna (ja, just det, det är rätt fult att vara kulturföretagare – antingen är man väl flummig kulturutövare eller så är man en tydlig, målmedveten företagare?) är tydlig med att allt jobb jag utför ska vara på faktura, att jag levererar ett helhetspaket där jag köper in noter till mig och medmusiker, riggar ljudanläggning om det behövs, reser, repeterar, är på plats innan och efter, utför själva giget. Jag driver ett kulturföretag. Jag har alltid trott att det ska löna sig i längden – och det har det gjort. Men inte trodde jag att det skulle ta nästan 8 år innan det verkligen lossnade riktigt ordentligt.

Jag minns sommaren 2011 när jag satt i solen på balkongen och räknade och räknade – och var beredd att ge upp. Då hade jag drivit mitt företag i fem år och levt med oron som närmaste vän, eller snarare ovän, samma tid. Oron över att inte få in tillräckligt många uppdrag för att försörja mig. Oron är påtaglig för en nyföretagare utan nämnvärd buffert. Jag gick bara ut gymnasiet, filade på min affärsplan och skickade in en blankett om att starta företag. Några veckor senare var det registrerat.

För två veckor sedan hade jag sex sånguppdrag den aktuella veckan: fyra begravningar, en vigsel och en konsert. Jättehäftigt att jag hade fått dem alla och att jag lyckades kombinera dem. Samtidigt visste jag att almanackan veckorna framåt var tom. Skillnaden mot för några år sedan var att jag nu var lugn i förvissningen om att det löser sig. Det kommer alltid in uppdrag och vid det här laget har jag så många ambassadörer därute att mitt namn sipprar fram både här och där.

Måndagen förra veckan kom. Två ny uppdrag. Tisdagen kom. Ytterligare fyra nya uppdrag. Onsdagen kom. Ett nytt uppdrag. Och så har det regnat in. Nu har jag åtminstone 2-3 jobb i veckan under de för två veckor sedan tomma veckorna. Och jag jublar högt. Tycker fortfarande att det är lika roligt att boka in nya uppdrag – och att utföra dem. Men varje gång påpekar pappa att det inte alltid har varit så här. ”Minns du?”, säger han. ”…minns du tiden när du fick kämpa för varje uppdrag?”

Jag tror att det är viktigt att blicka tillbaka på den resa man gjort, se var jag började och vart jag har tagit mig. Det ger både självförtroende och anledning att klappa mig själv på axeln.

 

En reaktion på “Oron är nyföretagarens närmaste (o-)vän

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *