Säg farväl

Jag har längtat efter att skriva! Har vetat att bloggen funnits där, alldeles sönderfallen, utan bilder, layout och personlighet. Med nakna texter; texter från tiden när bloggen hette ”Att växa och vara på väg”, vilket indikerade att jag var en människa som tyckte om personligt växande och att alltid vara på väg. I tillägg till det växte ett nytt litet liv inom mig och jag slog in på en ny väg, som mamma.

En dag i somras blev längtan att renovera bloggen stark. Jag kände för att leka fram personligheten igen och skapade det mest kreativa och svulstiga innan jag backade och skalade av igen. Det är där jag befinner mig i livet – i ”avskalningsfasen”. Jag plockar bort lager för lager av engagemang, åtaganden, bördor, mentala inställningar och rädslor som inte gynnar mig, kilon, saker, energitjuvar… för att bli den mesta Jessica jag kan vara.

Den resan började i våras när kroppen gång på gång indikerade att något var fel; när jag hällde tevattnet i burken med löste istället för i tekoppen, glömde ställa kaffekannan på plattan när kaffet skulle rinna igenom, missade att sätta på min son säkerhetsbältet, dubbelbokade uppdrag för första gången på elva år och var allmänt trött, förvirrad och hade dimsyn.

Jag hade vid den här tidpunkten en biljett till Johannes Hansens open session i Stockholm. Jag orkade egentligen inte gå, men jag ville ju. Jag åkte. Jag tog möjligheten att blotta mig i en kort coachingsession på scenen. Där slängde han i ansiktet på mig att jag inte var ambitiös nog. Jag, prestationsprinsessan som skapar och skapar och gör allt till perfektion? Inte ambitiös nog? Jag hade kunnat gå sönder av otillräcklighet men blev upprörd och förvirrad. Vad han menade (med mina ord) var att jag gör så många olika saker och vill lika mycket med allt att jag helt enkelt inte räcker till och då heller inte får resultat som tillfredsställer mig. Jag vill alltså inte någonting tillräckligt mycket; jag är inte ambitiös, jag har inte gjort mina val.

Senaste halvåret har jag därför befunnit mig i ”Farväl-fasen”. Jag har lämnat sammanhang, gått ur nästan alla Facebookgrupper, stoppat inflödet av nyhetsbrev, kastat trasiga saker i hemmet… Vad jag insåg var att det finns många engagemang jag trodde att jag hade lämnat genom att säga upp kontraktet, men som jag fortfarande är passivt engagerad i genom att följa deras flöden, hänga kvar i relaterade Facebookgrupper, tillåta saker från dessa tillfällen ta plats i mitt hem och liknande. Tänk att vara passivt engagerad i allt jag någonsin varit en del av?! Det tuggar mycket energi.

Härifrån får ni nu följa mig framåt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *