Nästa nivå i närvaro

”Det blåser en vind i hjärtan som brinner…”. Tomas Andersson Wijs behagliga stämma. Jag sjunger med lite i texten – mentalt. Läpparna är stilla. Instruktören tar några toner. Jag undrar om hon ska komma på att jag är i rummet, om hon kommer att be mig sjunga några rader eller åtminstone fråga om jag kan låten, om jag har sjungit den på bröllop någon gång. Kroppen skriker ett kvävt ”Nej! Hoppas inte. Jag vill ligga kvar här. Tyst. Stilla.”. Den här kampen mellan att vilja vara sedd och behovet av att få sin egen tid, vara ifred, vara en anonym deltagare…

”Ni kan ligga kvar och bara lyssna medan jag instruerar. Första positionen kommer att vara just liggande…”

Vi dyker in i positioner med andetagen som hjälp. Stannar där några minuter. Jag känner fogarna bränna… Kommer foglossningen någonsin att försvinna? Min dotter är ändå två år nu…

Instruktören påminner, som om hon visste vad som pågick i min kropp och mitt huvud: ”Ingen prestation nu. Det ska inte göra ont, vi vill inte att kroppen går i försvar. Gör det ont så släpp efter, backa.”

Just det! Jag släpper efter, reser överkroppen något och fokuserar på andningen igen. Och plötsligt finns den där, den speciella andningen som har beskrivits för mig det fåtalet gånger jag varit på yinyoga förut. Jag har hört att andra i rummet fått till den ”täppta” andningen som ändå flödar genom näsan och låter lite som när en dykare andas i en tub under vatten. Att jag bara skulle täppa igen svalget…! Yes, nu kan jag också! De intill mig andas vanligt, som jag gjorde nyss. Jag har växlat upp en nivå. Jag får flashbacks till mina två veckor i Tyskland som fjortonåring, när jag inte fick till tyskans speciella ch-ljud och blev korrigerad varje dag… och det plötsligt fanns när jag kom hem.

Vad mycket lättare det blev att ta andningen som hjälp för att vara närvarande i nuet när andetagen kunde bli så mycket längre. Samtidigt kändes det som att jag under de där 75 minuterna gjorde den längsta mentala resa jag gjort på länge. Jag upplevde att jag var här och nu; kände pannan mot bolstret, tyngden av filten, ljumskarna som tänjdes, musiken, orden… Allt var så närvarande, så medvetet, och ändå var det inte bara andningen jag hade tagit till en ny nivå; När jag fick backa i övningar och rentav avbryta en, koppla borta prestationen och prestigen, insåg jag på en ny nivå att kroppen och intuitionen alltid berättar vad jag behöver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *