I söndags var jag med på Kårsdragets repetition eftersom jag ska sjunga med dem på Solliden, Skansen på torsdag under Valborgsfirandet. “Time to Say Goodbye” förvandlades då från finstämd marschoperett till någon form av rockoperett i 12/8-takt. Spelar man med en studentorkester så gör man – då vet man aldrig vad som kan hända! Mer än så avslöjar jag inte. Kom själva och lyssna på torsdag! Kårsdraget har scentid klockan 17-18, och jag medverkar någonstans mitt i deras program.

Jag har blivit tillfrågad om, och tackat ja till, att framföra “Time to Say Goodbye” tillsammans med orkestern Kårdraget på Valborgsmässofirandet på Sollidenscenen, Skansen den sista april.

På lördag ska jag sjunga “Time to Say Goodbye” på en 50-årsfest efter önskemål från födelsedagsbarnet – och inte bara rakt upp och ner, utan tillsammans med orkester! Två söndagar i rad har jag därför repeterat med Kårsdraget. Men det tog liksom inte stopp där. På första repet, för en dryg vecka sedan, diskuterade orkestern vilka låtar de skulle spela vid ett framträdande på KTH (vilket var i fredags). Och givetvis kom de på snilleblixten att “Time to Say Goodbye” skulle vara ett av numren, vilket det också blev. Så i fredags “provkörde” vi inför publik, skulle man kunna säga. I söndags hade vi ytterligare ett rep och på fredag kommer “Time to Say Goodbye” att vara finalnumret när Kårsdraget spelar på nämnda 50-årsfest.

Nu har en helg passerat i musikens tecken. I fredags var Jocke och jag ute och spelade på två företag. Vi blandade då lucia- och julsånger. Jag var helt klädd i vitt och bar lingonkrans. Luciatåg i miniatyr.

Igår däremot spelade vi på ett LSS-boende. Konserten i sig gick bra, men det var många gånger jag kände att ovanligt många toner låg i skarvar eller att de gick ovanligt högt upp, vilket automatiskt gjorde att jag sjöng med en mer klassiskt skolad röst. Först trodde jag att jag bara hade inbillat mig, att jag var för dåligt uppsjungen och därför tyckte att sångerna kändes ovanligt höga, men när vi kom till “O helga natt” (sista numret) trodde jag inte längre på den förklaringen. Så jag velade huruvida jag skulle ta den där höga, härliga tonen på slutet. Men jag tog den och den lät så där vacker som man kan tycka att vissa höga toner gör när man går på opera. Självförtroende. Men vad hade hänt då?

Jag sa till Jocke att jag tyckte att alla sånger hade gått ovanligt högt. Han hade inte märkt någonting och menade att han hade spelat i de tonarter vi hade bestämt. Och ja, varför skulle han ha spelat samtliga låtar i andra tonarter än inövat? Då frågade jag om inställningarna på synten var nollställda… Och då fick jag ett svar som kan tolkas ungefär som “Oups”. Han hade spelat in lite grejer dagen innan och då transponerat genom att använda syntens transponeringsknapp. Och nej, den hade inte återställts. Så jag hade sjungit mig igenom hela konserten tre tonarter högre upp än inövat. En utmaning. Men å andra sidan var det bara jag som märkte det…

Nu är klockan mycket, men jag vill ändå snabbt rapportera om dagens spelning. Den gick bra, men var utmanande. Vi spelade på ett hem där många var väldigt gamla och/eller dementa, vilket gjorde att de inte satt stilla och tysta som en finstämd julkonsert-publik gör. De skränade med, de pratade om julgranar och fönsterdekorationer, de pratade om mig och Jocke, om musiken… De satt inte alltid kvar på sina platser och så vidare. Det var stimmigt helt enkelt. Men det gick bra och vi kände att de uppskattade att vi var där och spelade och sjöng för dem.

Sådana här konserter är riktigt bra träning. Förut har dopen utgjort mina “röriga” spelningar, men de ligger faktiskt lite i lä mot den här typen av ålderdomshem. För plötsligt är det inte bara barn som skriker och springer omkring, utan vuxna människor som sitter och pratar högt och tydligt om det man gör – rakt ut, och som kan lämna lokalen mitt i en sång.

Idag har det varit ett evigt flängande. Hämta bil, hämta Jocke & pianot, hämta resten av ljudanläggningen och sedan iväg till spelningen (och senare samma vända tillbaka). Vi sjöng och spelade för pensionärer i Nacka. Mycket uppskattat. En äldre dam höll ett fint litet tal till oss när vi hade spelat klart, en annan tog våra visitkort inför planeringen av kommande föreningsträffar. Många sjöng med i klassiska sånger som “Stilla natt”, “Gläns över sjö och strand” och “Julpolska”. Så är alltså premiären avklarad, och allt gick bra. Bådar gott inför kommande spelningar.

Idag hade Jocke och jag genrep inför julturnén som drar igång imorgon. Vi finslipade låt för låt och gjorde sedan en genomdragning i konserttappning och tog tid. Det känns tryggt inför imorgon!