Kärleken i sorgen

”Visst är det konstigt att man kan tycka om att spela på begravning?” sa pianisten Carina Nilsson till mig idag när vi lämnade Botkyrka kyrka bakom oss och gick ut i solen. Jag har tänkt den tanken själv, många gånger. För jag tycker om att sjunga på begravningar. Det är betydelsefullt för mig. Min mamma, som är florist, har också alltid tyckt om att göra arrangemangen till begravningar. Jag minns att jag som barn tyckte att det var lite konstigt. Hur kan man tycka om att jobba med sorg, ledsna människor, svartklätt…?

Jag får rätt ofta frågan om hur jag orkar sjunga på begravningar, och kommentarer om att det är beundransvärt att jag klarar av att sjunga. Mitt svar på hur jag orkar är att jag fokuserar på varför jag är där. Jag är där för att, med musik, trösta människor när livet är som tyngst. Trösta och locka fram ljusa minnen som ändå får dem att dra lite igenkännande på munnen. När jag fokuserar på det blir jag mitt medmänskliga jag i hjärtat blandat med mitt professionella jag i sången. Då får framförandet både vokal kvalitet och äkthet. Jag orkar för att jag ger och har en funktion.

Givetvis blir jag fortfarande berörd. Idag sjöng jag på begravningen av en kvinna bara året äldre än jag, inte ens 30 alltså, och vars vigsel jag sjöng på för tre år sedan. Och på första raden satt hennes man och tre barn och jag sjöng om hur det är att vara mamma (i Hanna Hedlunds sång ”Mamman”). Givetvis blir jag berörd och låter några tårar tränga fram. Men samtidigt har jag aldrig mött så stark kärlek som jag har gjort på begravningar – idag och andra dagar. Efter en begravning för några veckor sedan skrev jag till några vänner:

”Som så många gånger förr berörs jag av den starka kärlek som finns på vår jord, och fascineras av att den strålar starkast i stunder av sorg. Inte under stora dagar som på bröllop eller på dop utan i saknaden och trösten när det är som svårast. Då blir vi sedda och då ser vi.”

Den kärleken lyfter mig mer än vad sorgen tär. Därför orkar jag. Därför tycker jag (faktiskt) om att sjunga på begravningar.

 

Hårt slit lönar sig längre fram

När jag var 19 år och ny som företagare tyckte jag att jag slet så hårt utan att få särskilt stor utdelning. Just då tänkte jag inte tanken att det jag gjorde där och då skulle komma att ge betalt tre, fyra eller kanske fem år senare. Med åren har jag lärt mig att jag sår frön, vårdar dem och längre fram (oftast) får skörda, ibland rikligt blomstrande skördar. Jag tycker också att utdelningen har kommit snabbare och snabbare med åren. Kanske för att jag får några vinster från förr uppblandat med sådant jag gjort nyligen. Kanske för att jag helt enkelt har blivit bättre på att kommunicera vad jag gör och vad jag vill, vem jag hjälper och hur. Det här gäller dock främst mig i yrkesrollen som sångerska. Jag startade mitt företag för 8,5 år sedan för att jag redan som barn hade en dröm om att bli sångerska, och nu har jag haft alla de åren på mig att låta frön växa och spira.

För precis tre år sedan kom jag i kontakt med Better Globe, vars affärsidé jag finner vara helt genial. Jag bestämde mig snabbt för att bli ambassadör för verksamheten och började så små frön även gällande den. Better Globe planterar träd i Kenyas semiöken vilket bidrar till att familjer kan hållas ihop tack vare arbetstillfällena det skapar på hemmaplan, koldioxidneutralisering, motverkad ökenspridning och förhindrad jorderosion runt vattendragen som fortfarande finns i ökenområdena. Samtidigt får våra kunder avkastning under 20 års tid tack var frukt från mangoträd, gummi från acacia senegal och virke från mukauträden.

Jag har sålt några träd här, tio träd där, några träd och donationspaket på prenumeration och generellt pratat varmt om verksamheten när jag träffat andra människor. Men så idag hände det: en kvinna surfade runt på internet, googlade efter möjligheter att investera sina pengar, fann min länk till Better Globe och köpte 100 träd. Bara sådär. Jag välkomnade henne, frågade hur hon hittat mig och Better Globe och om hon hade några frågor. Inga frågor. Men 100 träd.

Det är så häftigt de där gångerna när det ”bara händer”. När hårt, långsiktigt och ihärdigt arbete ger utdelning.

Better Globe avkastning på 100 träd

Avkastning på 100 Better Globe-träd inköpta 2014

Återkoppling på mitt professionella rykte

Ni vet förväntan man känner inför något väldigt speciellt man vet ska hända? Jag tänker för egen del på tillfällen som dagen för studenten, den där gången jag skulle sjunga duett med Carola eller sjunga med hel orkester på Sollidenscenen på Skansens Valborgsmässofirande, examinationen från högskolan och när jag skulle ta emot Lions kulturstipendium.

Igår skickade Anna Skarin ett första utkast på en låt till skivan och det kom så oväntat fort att jag inte ens hade hunnit känna den där förväntan. Mina dagar har gått i ett med spännande projekt och helt plötsligt bara kommer saker till mig utan att jag hinner längta och vänta. Samma sak blev det inför den här dagen när Karin Sandin skulle ge återkoppling på mitt professionella rykte. Tio personer har tagit sig tid att besvara frågor om mig i min profession och till idag skulle Karin sammanställa genomgående trender i svaren till en sida, koka ner det till tio rader och slutligen sammanfatta mitt professionella rykte i en mening. Förstår ni hur stort det är att människor jag jobbar med tar sig tiden att göra det här för mig? Och hur häftigt och läskigt det är att få ta del av deras svar i komprimerad, kärnfull form? Och så har jag inte ens hunnit känna den där förväntan, för att mitt liv varit så häftigt dag för dag i det jag faktiskt gjort. Jag har hunnit känna viss rädsla inför uppriktigheten i de anonyma svaren, men inte förväntan. Och vet ni, på ett ställe i den längre sammanställningen står det ”Jessica är inte rädd”. VA? Men, jo!

Oavsett var det hur häftigt som helst att läsa. Jag kände igen mig men hade inte alls kunnat skriva det själv. Jag känner sådan vördnad för dem som skrivit allt detta fantastiska om mig i min yrkesroll. Det här ska nu få sjunka in och jag ska få ge några synpunkter på materialet innan det sammanställs och blir publikt, och vet ni vad jag känner då? Rädsla, igen! För när det blir publikt blir det något som jag uttalat ska leva upp till i alla mina jobb framöver. Jag behöver förlika mig med att det som står i rapporten är på den nivå jag befinner mig idag och att jag ska ta avstamp i den för att göra stordåd bortom det jag gör idag. Men den spontana tanken var: ”Oj, ska jag leva upp till det här nu?”

Så kanske är raden ”Jessica är inte rädd” just en sådan detalj som ska korrigeras. Jag ser dock inget fel i att vara rädd, för om man tar till sig rädslan och vågar möta den ger det utveckling och framgång. Det kan jag ta fasta på (frånsett när det gäller att hoppa från en brygga ner i djupt vatten…) Vilka rädslor möter du just nu som gör att du utvecklas?

Startskottet för en skiva

I flera år har jag fått frågan: ”Har du någon skiva vi kan köpa?” Varje gång har jag dessvärre behövt svara ”Nej”. Jag har drivit eget företag som sångerska i 8,5 år men aldrig givit ut en skiva. Jag har pluggat musikjuridik och vet också att minimal andel av artisternas inkomst kommer från skivförsäljning; den kommer från liveframträdanden – det jag hållit på med hela tiden. Med tanke på vilka kostnader som är förenade med att spela in en skiva (hyra in musiker som arrangerar stämmor och spelar in dem, hyra tid i musikstudio, hyra in producent, hyra fotograf för omslag etc.) har det inte känts försvarbart att spela in den. Dessutom har jag ju inte skrivit några låtar.

Men så plötsligt gav sig Anna Skarin – copywriter och författare – in på att skiva låtar på en kurs förra sommaren, och nu har hon spelat in ”It’s Gonna Be Alright” som finns att höra på Spotify! Och nu söker hon uppdrag som sångerska. Inspiration om något! Och varför skulle inte jag kunna göra samma sak? Jag vet att hon har utmanat sig själv rejält för att göra det här och ändå låter det så enkelt. Det är liksom bara att göra. När Anna skrev om singeln på Facebook för ett tag sedan skrev jag ett trevande: ”Tack, jag börjar också bli sugen på att spela in nu. Har du ‘bara’ spelat in en låt eller har du spelat in en hel skiva?” Anna svarade: ”Har spelat in två låtar. Gör’t Jessica Jäger, superkul!”

Och då snurrade mina tankar. Klart att det är superkul! Varför vara så fruktansvärt logisk och smart? Jag vill ju jobba med det jag tycker är kul. Att spela in musik tycker jag är riktigt spännande. Men vad skulle jag spela in? Skulle Anna rentav kunna skriva låtarna åt mig? För ”låtskriveri tänker jag inte hänge mig åt just nu”. Och då replikerar Anna: ”Vi skriver ihop, Jessica! Skulle bli grymt! Ringer imorgon.”

Ja, så föddes de konkreta tankarna på en skiva för ett par veckor sedan. Idag har jag träffat Anna på en uteservering vid Österskärs havsbad och delgivit mina tankar om vad jag önskar sjunga in. Och Anna har delgivit mig vad hon har gjort, vad hon tänker och hur hon föreslår att vi jobbar.

Imorse besvarade jag dessutom Karin Skarins frågor till sammanställningen av mitt professionella rykte. En fråga berörde vad jag har uppnått för mig själv och mina kunder om ett år. Där skrev jag (bland annat) in skivan. Om ett år finns skivan definitivt.

 

Talande (?) 30-sekundare

Tisdag, onsdag, torsdag och fredag förra veckan besökte jag olika affärsnätverk i jakten på att finna det som är rätt för mig idag. Varje dag hade jag möjlighet att pitcha min affärsidé och kundnytta under 30 sekunder. Min pitch lät så här:

”Jag ger dig ekonomisk avkastning – tolv gånger pengarna – när du blir koldioxid, motverkar ökenspridningen, bidrar till att familjer kan hålla ihop och att fattiga bönder får arbete genom trädplantering i Kenyas semiöken via Better Globe. Jessica Jäger, artist för miljön.”

Kort, koncist, talande. Jag fick många lovord för den presentationen. Den här veckan besöker jag ”bara” två nätverk – ett nytt och ett i repris från förra veckan. Jag har valt att vid dessa tillfällen istället fokusera på mitt ”sångjag”. För det handlar inte bara om att välja rätt nätverk, utan att presentera rätt verksamhet i rätt nätverk. Hur den presentationen lät?

”[sjunget] Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag. [talat] Jessica Jäger, artist för miljön.”

Förutom att det tydligt visar min tjänst och röst är det överraskande när jag, bland alla andra talare, ställer mig upp och sjunger. Så överraskande att det tydligen når utanför rummets väggar. Igår fick jag nämligen det här meddelandet av en kvinna jag inte känner och aldrig har träffat: ”Har hört rykten om din fina presentation på Winnet igår. Jag är medlem där men har inte så mycket tid för nätverkande just nu.”

Coolt, va?

 

(Sångtexten citerad ovan är hämtad ur Kents låt ”Utan dina andetag” med text och musik av Joakim Berg.)

Mitt professionella rykte florerar

Karin Sandin heter en sprudlande glad kvinna som bjuder på leenden och energi. Hon tycker om sagolika prinsessor och jag ser henne framför mig glad och i en sommarklänning som böljar i vinden. Ja, eller så kan man beskriva henne så här: ”Karin är en modig och fängslande entreprenör som inspirerar och berör med sin smittsamma glädje och har den gnista som världen behöver.” Så lyder nämligen hennes professionella rykte. För ett par veckor sedan mailade jag Karin apropå ett blogginlägg hon skrev och hon, som var på väg till Stockholm, frågade om vi kunde ta en fika samma dag. JA!

Vi pratade om allt möjligt – entreprenörskap, människor vi omger oss med och om prinsessor – men framförallt pratade vi om mitt professionella rykte och hur jag tar reda på det. Där och då sattes stenen i rullning. I skrivandets stund har jag några frågor som cirkulerar hos 15 utvalda personer i min professionella omgivning. Tanken är att dessa frågor ska besvaras av några av, eller alla, dessa 15 (anonymt) och sedan analyseras (av Karin Sandin och Per Frykman), sammanställas och kokas ner till en slagkraftig presentation och tagline.

Eftersom jag just nu har mitt ”rykte” i åtanke blev jag både paff och glad när jag bara ett par dagar efter mötet med Karin nåddes av mitt eget rykte. Jag skulle sjunga på begravning i kyrkan som ligger i området där jag växte upp och för ovanlighetens skull, för att vara i den kyrkan, musicera med en kyrkomusiker jag inte träffat förut. Hon sa till mig nästan direkt när vi träffades ”Vad kul att äntligen träffa dig! Det är så konstigt, jag spelar ofta i den här kyrkan men har aldrig träffat dig. Ofta när jag pratar med mina kollegor säger de ‘…och så var Jessica Jäger där och sjöng…’ Det är så konstigt att vi aldrig har träffats!”

Nu har vi träffats – både förra veckan och den här. Det framkommer ju faktiskt inte vad hennes kollegor har sagt mer om mig, men eftersom hon såg fram emot att träffa mig tar jag för givet att det var positivt. 😉

Är du medveten om ditt professionella rykte?

Att växa och vara komplett

”Att växa och vara på väg” döpte jag bloggen till i början av min graviditet sommaren 2012. Att växa skulle då syfta på att jag växte som människa både i min yrkesroll och genom att bli mamma, att min mage växte och att det växte en ny människa inuti mig. Att vara på väg är vi så länge vi lever, tänker jag. Vi är på väg på vår livsvandring.

Kort efter att jag döpte bloggen och skrev de första inläggen under den nya rubriken blev livet tungt. Jag fick hyperemesis och svår foglossning. Jag fick sluta träna, sluta äta när jag ville och vad jag ville, jag fick gå ner i arbetstid (läkaren skrev i journalen att jag var sjukskriven ”50% mot min vilja” och att hon helst hade velat sjukskriva mig helt, jag gick upp mycket i vikt och kunde inte längre gå de tre minutrarna till tåget, jag kunde inte gå från parkeringen in i de kyrkor där jag skulle sjunga utan behövde skjutsas fram till porten – att köra och trycka ner kopplingen var olidligt även om sätesvärmen lindrade en gnutta.

Förlossningen gick inte riktigt heller som planerat. Läkarna misstänker att jag drabbades av havandeskapsförgiftning – vilket bara var en av flera åkommor jag drabbades av i samband med förlossningen. Så när jag drygt två veckor efteråt (en vecka efter hemkomst från sjukhuset) med ett par dagars varsel tackade ”ja” till att sjunga på ett dop var det många som tyckte att jag var knäpp. När dopfamiljen dessutom valde sånger jag aldrig någonsin hade sjungit började jag tro det själv också. Men jag har sällan mått så bra som jag gjorde den här helgdagen när jag stod i Täby kyrka och sjöng för att välkomna ett nytt liv. Jag visste vad jag gjorde, jag mådde bra och jag förgyllde andra människors högtidsstund.  Att jag sjungit på deltid genom hela min föräldraledighet har utgjort en stor del i min läkeprocess, min bearbetning. Och på samma sätt mår jag nu fantastiskt bra av att den här veckan jobba heltid igen.

Jag älskar min son högt – för första gången i mitt liv (som jag minns) är jag i balans med mina känslor – men för att vara helt och hållet komplett behöver jag utveckla mig själv som person och företagare lika mycket som jag är, och utvecklas i, att vara mamma.

Vad behöver du för att vara komplett?