Från prestation till balans

I så många år har jag haft en kamp mellan kroppens trötthet och hjärnans lust och vilja att prestera och utföra. Med några års mellanrum har jag besökt läkare som tagit prover för att hitta vad som är fel på mig. Det har aldrig varit några medicinska fel på mig i det avseendet. Jag har varit ett mysterium. Först när jag blev mamma var det en läkare som berättade att jag är hjärntrött; (mentalt) trött av hög mental ansträngning. Det är den där prestationsprinsessan igen… Klart att det eskalerade när jag blev gravid och sedan mamma, med barn som inte vill missa en sekund av livet och sedan, till slut in på småtimmarna, gav mig möjlighet till en sömn upphackad i småbitar.

Jag tänkte att det skulle bli bättre bara barnen började på förskolan och jag fick några timmar för mig själv varje dag. Men det blev nog, om möjligt, ännu värre. För att det skulle kännas motiverat att över huvud taget lämna ifrån mig mina barn varje dag behövde jag åstadkomma så mycket jag bara kunde medan de var på förskolan. Enda alternativet var att arbeta varje minut de var ifrån mig, att äta lunchen framför datorn och att ta bilen till och från förskolan för att inte missa 30-40 minuter av arbetsdagen, vilket promenadalternativet hade inneburit.

Det är lätt att vara efterklok och inse att det var dumdristigt av mig; att jag inte kan prestera på topp utan paus i 6-7 timmar varje dag, därefter vara en närvarande och engagerad mamma hela eftermiddagen och in på sena kvällen för att till sist få en upphackad sömn och sedan börja om. Dealen har till och med varit sådan att min sambo (barnens pappa) tagit alla nattningar för att jag ska kunna jobba ikapp den timmen jag missat under dagen för att kunna hämta barnen tidigare på förskolan.

Sedan yogaklassen förra veckan, när jag verkligen lyssnade på kroppen, har jag gjort just det i min vardag. Har jag varit trött på kvällen har jag gått och lagt mig, hur inspirerad och motiverad jag än varit att bocka av framgångspunkterna på listan. Tidigare har jag försökt pressa mig själv till att få saker gjorda, egentligen inte fått något vettigt gjort och sedan blivit besviken på ickeresultatet och på min bristfälliga sömn.

Jag prioriterade ett yogapass igår igen, när mitt ordinarie måndagsmöte utgick. Passets fokus var att finna balans och att sedan bibehålla den – om att varva yang (prestation) och yin (vila). Jag tror på att vi utvecklas i vila. Nu vill jag aktivt påminna mig själv om det och tillåta mig själv den vilan.

Nästa nivå i närvaro

”Det blåser en vind i hjärtan som brinner…”. Tomas Andersson Wijs behagliga stämma. Jag sjunger med lite i texten – mentalt. Läpparna är stilla. Instruktören tar några toner. Jag undrar om hon ska komma på att jag är i rummet, om hon kommer att be mig sjunga några rader eller åtminstone fråga om jag kan låten, om jag har sjungit den på bröllop någon gång. Kroppen skriker ett kvävt ”Nej! Hoppas inte. Jag vill ligga kvar här. Tyst. Stilla.”. Den här kampen mellan att vilja vara sedd och behovet av att få sin egen tid, vara ifred, vara en anonym deltagare…

”Ni kan ligga kvar och bara lyssna medan jag instruerar. Första positionen kommer att vara just liggande…”

Vi dyker in i positioner med andetagen som hjälp. Stannar där några minuter. Jag känner fogarna bränna… Kommer foglossningen någonsin att försvinna? Min dotter är ändå två år nu…

Instruktören påminner, som om hon visste vad som pågick i min kropp och mitt huvud: ”Ingen prestation nu. Det ska inte göra ont, vi vill inte att kroppen går i försvar. Gör det ont så släpp efter, backa.”

Just det! Jag släpper efter, reser överkroppen något och fokuserar på andningen igen. Och plötsligt finns den där, den speciella andningen som har beskrivits för mig det fåtalet gånger jag varit på yinyoga förut. Jag har hört att andra i rummet fått till den ”täppta” andningen som ändå flödar genom näsan och låter lite som när en dykare andas i en tub under vatten. Att jag bara skulle täppa igen svalget…! Yes, nu kan jag också! De intill mig andas vanligt, som jag gjorde nyss. Jag har växlat upp en nivå. Jag får flashbacks till mina två veckor i Tyskland som fjortonåring, när jag inte fick till tyskans speciella ch-ljud och blev korrigerad varje dag… och det plötsligt fanns när jag kom hem.

Vad mycket lättare det blev att ta andningen som hjälp för att vara närvarande i nuet när andetagen kunde bli så mycket längre. Samtidigt kändes det som att jag under de där 75 minuterna gjorde den längsta mentala resa jag gjort på länge. Jag upplevde att jag var här och nu; kände pannan mot bolstret, tyngden av filten, ljumskarna som tänjdes, musiken, orden… Allt var så närvarande, så medvetet, och ändå var det inte bara andningen jag hade tagit till en ny nivå; När jag fick backa i övningar och rentav avbryta en, koppla borta prestationen och prestigen, insåg jag på en ny nivå att kroppen och intuitionen alltid berättar vad jag behöver.

Säg farväl

Jag har längtat efter att skriva! Har vetat att bloggen funnits där, alldeles sönderfallen, utan bilder, layout och personlighet. Med nakna texter; texter från tiden när bloggen hette ”Att växa och vara på väg”, vilket indikerade att jag var en människa som tyckte om personligt växande och att alltid vara på väg. I tillägg till det växte ett nytt litet liv inom mig och jag slog in på en ny väg, som mamma.

En dag i somras blev längtan att renovera bloggen stark. Jag kände för att leka fram personligheten igen och skapade det mest kreativa och svulstiga innan jag backade och skalade av igen. Det är där jag befinner mig i livet – i ”avskalningsfasen”. Jag plockar bort lager för lager av engagemang, åtaganden, bördor, mentala inställningar och rädslor som inte gynnar mig, kilon, saker, energitjuvar… för att bli den mesta Jessica jag kan vara.

Den resan började i våras när kroppen gång på gång indikerade att något var fel; när jag hällde tevattnet i burken med löste istället för i tekoppen, glömde ställa kaffekannan på plattan när kaffet skulle rinna igenom, missade att sätta på min son säkerhetsbältet, dubbelbokade uppdrag för första gången på elva år och var allmänt trött, förvirrad och hade dimsyn.

Jag hade vid den här tidpunkten en biljett till Johannes Hansens open session i Stockholm. Jag orkade egentligen inte gå, men jag ville ju. Jag åkte. Jag tog möjligheten att blotta mig i en kort coachingsession på scenen. Där slängde han i ansiktet på mig att jag inte var ambitiös nog. Jag, prestationsprinsessan som skapar och skapar och gör allt till perfektion? Inte ambitiös nog? Jag hade kunnat gå sönder av otillräcklighet men blev upprörd och förvirrad. Vad han menade (med mina ord) var att jag gör så många olika saker och vill lika mycket med allt att jag helt enkelt inte räcker till och då heller inte får resultat som tillfredsställer mig. Jag vill alltså inte någonting tillräckligt mycket; jag är inte ambitiös, jag har inte gjort mina val.

Senaste halvåret har jag därför befunnit mig i ”Farväl-fasen”. Jag har lämnat sammanhang, gått ur nästan alla Facebookgrupper, stoppat inflödet av nyhetsbrev, kastat trasiga saker i hemmet… Vad jag insåg var att det finns många engagemang jag trodde att jag hade lämnat genom att säga upp kontraktet, men som jag fortfarande är passivt engagerad i genom att följa deras flöden, hänga kvar i relaterade Facebookgrupper, tillåta saker från dessa tillfällen ta plats i mitt hem och liknande. Tänk att vara passivt engagerad i allt jag någonsin varit en del av?! Det tuggar mycket energi.

Härifrån får ni nu följa mig framåt.

Vi har alltid ett val

Nyligen gick jag en utbildning som huvudsakligen genomfördes online men som även inkluderade tre fysiska heldagsträffar. Superpepp bestämde jag mig för att prioritera dessa heldagar för min personliga utvecklings skull och att därför tacka nej till sångförfrågningar dessa datum. Första datumet visade sig redan vara ”kört”; jag hade redan en bokning och jag lägger prestige i att inte avboka mina uppdrag. När det närmade sig träff två bytte arrangören datum för träffen och även den hamnade då på en dag som jag redan var uppbokad. Jag blev besviken men det som verkligen upprörde mig var meningen: ”Du som har valt att inte närvara …”.

Vadå valt? Ni bytte datum och det nya datumet kan jag inte!

Frustrationen och orden ”Du som har valt att inte närvara …” hängde med mig ett tag. Eftersom orden triggade mig har jag reflekterat över det faktum att jag alltid har ett val; ett val att säga ”ja” eller ”nej” till det jag vill i mitt liv. Det har gjort mig medveten om vad som är viktigt för mig och vilka egenskaper jag har som gynnar mig respektive hindrar mig från att nå mina mål. I det här specifika fallet skulle jag ha gjort samma sak igen, det vill säga valt att inte gå på utbildningsträffarna till förmån för mina kunder som bokat in mig kanske ett år i förväg. Nu är jag medveten om att det är just ett val. Inte omständigheter.

Den här lilla händelsen synliggjorde flera val jag gjort. Bland annat insåg jag att jag prioriterade ett utvecklande men krävande styrelseuppdrag framför min egen hälsa – att jag satt kvar på min post trots att kroppen kollapsade. Jag blev medveten om att min starka ansvarskänsla inte alltid gynnar mig. Utan hälsa har jag inget.

Vi har alltid ett val – att säga ja eller nej – och alla val har en alternativkostnad. Gör du rätt val i ditt liv?

Tacksamhet

I ett halvår har jag varje dag (nåja, nästan i alla fall) skrivit ner minst 3 saker/händelser som jag är tacksam för just den dagen. Jag mår bra av det och jag känner att tacksamhet och framgång är starkt sammankopplade. För mig personligen har övningen inneburit att jag:

  • blir mer närvarande till när andra människor gör något för mig; hur – för att tala Annalena Mellbloms språk – ”servad” jag är
  • känner mig lyckligare i vardagen för att jag är närvarande till allt gott, roligt, positivt, häftigt och fascinerande som händer mig och kommer till mig.
  • kan rikta mitt fokus mot det som ger mig lycka och framgång, för genom att notera när jag känner tacksamhet han jag styra stegen i den riktning som är bra för mig, den väg jag vill gå.

En sak är att känna tacksamheten, nästa nivå är att uttrycka den. Igår var jag på konsert i slottsparken vid Rånäs slott. Först ut på scenen var Jens Hult, den för mig (faktiskt) okände Idoldeltagaren från 2013. Jag gillade hans framtoning, hans sång, hans äkthet. Det var tydligt att han njöt av sin tid på scenen utan att ta en enda sekund för given. När publiken började klappa takten under en låt blev han så lycklig och han sa det rakt ut – sa att publiken hjälpte honom att hjälpa publiken att hjälpa honom att… Han gav av sig själv, publiken tackade honom med applåder och han i sin tur tackade publiken genom att leverera ytterligare ett snäpp högre. Något han sa senare resulterade i en spontanapplåd och han sa ”Wow, det var första gången jag fick en spontanapplåd. Tack!”

Tror ni att det var kul att applådera fram en sådan kille? (Ja, det var det!) Kan vi tro att hans målprogrammering stärktes? Att han hade kul på jobbet? Att han levererade bättre än han kunde ha gjort med en annan attityd (och publik)? Jag tror det.

Vad är du tacksam för idag? Hur kan du visa det?

Jag ritar min egen karta

Jag visste inte att hon var ombedd att prata, men plötsligt stod hon där – Anna Eriksson Skarin, som jag precis suttit bredvid i bänken – och pratade om sin framgångssaga. Hon delgav oss andra ambassadörer för kvinnors företagande vad hon gjort för att ta sig dit hon är idag i sitt företag och som företagskvinna. Anna Eriksson Skarin som jag både beundrar för hennes mod, handlingskraft och äkthet och som skriver låtar till min kommande skiva. Hon pratar med ett leende på läpparna, hon pratar med hela kroppen, hoppar demonstrativt och smidigt över den imaginära tejpbiten som ska symbolisera våra hinder.

När jag träffade Anna första gången hade hon precis givit ut sin första roman, ”Mellan människor”. För att hon hade så många ord inom sig. Men man behöver väl ingångar på ett förlag för att kunna ge ut en bok? Anna sa, som om det var den största hemlighet i världen: ”Man registrerar ett företag på Bolagsverket och som inriktning väljer man ’förlag’, sedan kan man ge ut sin bok.” Lätt som en plätt. Den här boken har på kort tid hittat in på 300 (!) bibliotek. Och snart kommer nästa. Och på samma sätt berättade hon om hur enkelt det var att ge ut sin första singel som låtskrivare och sångerska, när hon kände att hon hade toner att dela med sig av.

Mitt företag grundades i en ambition och en vilja att sjunga. Under årens gång (snart 9!) har varumärket inrymt och stått för så mycket mer. Just idag står företaget och jag för tre inriktningar:

1. Sång – tröst och kärlek – i livets stora skeden.

2. Träd genom Better Globe – för en bättre miljö, minskad fattigdom på afrikanska landsbygden och bättre privatekonomi.

3. Ambassadör för kvinnors företagande – för Sveriges tillväxt genom nyföretagande.

Varför just denna kombination? Och varför inte samma inriktningar som för fem år sedan? Jo, för att jag – liksom Anna – ger mig själv tillåtelse att rita min egen karta och är öppen för att rita om den när förutsättningar och passion ändras och blåser i nya riktningar.

Samla kunskap eller agera?

I mitt Facebookflöde dök den här bilden, från Balansekonomi, upp idag:

Börja agera

Tänk om. (Kan det vara så?) Tänk om. (Tänk nytt.)

När jag i slutet av min gymnasietid bestämde mig för att jag skulle starta företag – som sångerska – funderade jag på hur jag bäst skulle göra det. Det första jag gjorde var att prata med studie- och yrkesvägledaren om en högskoleutbildning. Jag fastnade för Södertörns Högskolas ”Konst, kultur och ekonomi” som gav mig en filosofie kandidat-examen i företagsekonomi. Jag har alltså en högskoleexamen i ekonomi för att jag hade en längtan efter att försörja mig som sångerska. När jag berättar det i föreläsningssammanhang brukar publiken skratta, för det låter rätt dumdristigt. Jag håller med. Logiskt hade kanske varit att gå på Musikhögskolan eller Operahögskolan. Eller att ställa mig på en scen och sjunga för den som råkade höra. Kanske söka till Idol och Talang. Men jag pluggade ekonomi: jag tragglade debet och kredit, satte upp persongallerier över potentiella kunder, räknade på H&M-aktien, satte mig in i nätverksstrukturer, rabblade Kotlers 4P (pris, plats, produkt och påverkan) och så vidare.

Det är egentligen inte så långsökt. Jag pluggade ekonomi för att jag visste att jag som företagare skulle vara ansvarig för företagets ekonomi oavsett om jag skötte den själv eller konsulterade någon att göra det. Jag pluggade relationsmarknadsföring för att nå ut bättre än mina konkurrenter som inte fått läsa detsamma på Musikhögskolan. Och jag byggde mitt företag parallellt. Sjöng istället för att ta studielån.

Men hur hade mitt företag sett ut idag om jag hade agerat istället för att studera? Hur långt hade jag kommit som jag inte har kommit idag? Vad hade jag hunnit göra, testa?

Det finns två personer som har ifrågasatt den här egenskapen hos mig, den om att samla kunskap istället för att agera. Den ena är min mamma. Jag ”vågade” inte jobba i kassan i hennes blomaffär. Visst kunde jag binda buketter, men jag visste inte vad alla blommor hette, hur de skulle skötas eller vad de kostade. Mamma sa åt mig att ta det skulle lösa sig. Ett pris kunde jag troligtvis uppskatta och ”hitta på”. Det löste sig alltid.

Den andra var Filippa Amanto som presenterade mig för Better Globe och som är min mentor i att vara ambassadör för verksamheten. Jag ville läsa på om allt som rörde Better Globe eftersom det inte var ett företag jag själv skapat från grunden och visste allt om. Men hon sa till mig att jag kunde tillräckligt för att gå ut och prata med folk. Det var sant.

Hur fungerar du? Samlar du kunskap eller agerar du?

Jag anger tonen för helheten

I våras var jag på speedmentoring. Spännande fenomen! Vi företagare tog plats runt olika runda bord där det satt en specialist som presenterade sig och sitt expertområde. Vi fick sedan berätta om en utmaning vi hade i våra respektive företag, kopplat till hans eller hennes specialområde. Vid ett bord var det en kvinna som sa ”Jag har svårt att kombinera mina olika yrkesområden och roller på ett trovärdigt sätt”. Jag kände igen mig. Å ena sidan har jag fått lära mig att ingen förstår vad jag egentligen gör och när de ska anlita mig om jag gör ”allt och ingenting”, å andra sidan blir jag själv tokinspirerad när jag går på en nätverksträff där någon ställer sig upp och rabblar ett helt gäng coola grejer hen behärskar och kan vara behjälplig med; egentligen inte för att jag fascineras av all kunskap personen förmodligen besitter utan för att jag attraheras av tanken på att kunna kombinera alla de där roliga sakerna och dessutom kunna kalla det mitt jobb.

Jag har länge, länge valt att fokusera på vad jag gör, vem jag hjälper och vad min kund får ut av min tjänst snarare än vad mitt yrke kallas, men jag har gjort det för varje verksamhetsinriktning var för sig. Genom sång ger jag tröst, förmedlar minnen, skapar rätt stämning och förstärker känslor med min personliga röst. Genom mitt arbete för Better Globe vägleder jag mina kunder i hur de kan bli koldioxidneutrala och få störst avkastning på sina pengar samtidigt som de bidrar till ett bättre klimat. Som ambassadör för kvinnors företagande hjälper jag kvinnor att hitta kärnan i den verksamhet de vill starta – jag lockar fram drivkraften så att den blir tydlig och saker börjar hända.

Men aldrig har jag försökt sätt ord på vad jag gör i samtliga dessa verksamheter. Jag skrev här om dagen att jag utgår ifrån samma erfarenheter och värderingar oavsett vad jag gör, och så är det. Men vilka är de? och hur låter det när jag kombinerar dem? och samtidigt gör det på ett sätt som beskriver vad jag gör oavsett verksamhetsinriktning? Karin Sandin utmanade mig att göra just det. Här kommer resultatet:

”Jag bidrar med den pusselbit som anger tonen för helheten och förstärker kärnan i det du vill åstadkomma. Det gör jag genom att möta dig som människa och dina förväntningar precis där du är, lyssna in och ta dig vidare. Du går ifrån vårt möte och känner tydligt var din drivkraft och passion finns och besitter kraften att realisera dina idéer utifrån vad hjärtat vill. Vi vet tillsammans att när du agerar utifrån passionen tar du besluten som hittar in i det större sammanhanget, som ger dig avkastning och gör världen bättre.”

Vad gör du?

Sångerska /slash/ medmänniska /slash/ att vara jag

Jag är (?) en slasher. Jag kan inte säga att jag är florist, polis, skräddare eller maskintekniker. Jag är inte mitt yrke, utan jag är jag, och mitt varumärke är jag och allt det jag står för. Oavsett vad jag gör bjuder jag på samma egenskaper, utgår från samma erfarenheter och jobbar genom att möta andra människor precis där de är, ställa frågor som gör att de inser vad som är riktigt viktigt för dem för att därifrån berätta för dem på vilket sätt jag kan hjälpa dem att nå dit. Gillar de mitt förslag jobbar vi ihop oavsett om det innebär att jag sätter stämningen på en begravning genom att sjunga, kartlägger lärlingsplatser på operahusen i Europa åt Arbetsförmedlingen för att underlätta för våra unga svenska operasångare att få jobb utomlands eller säljer Better Globes donationspaket för att min kund önskar långsiktig avkastning på sina pengar men vill att de jobbar för något bra under tiden.

Med den inställningen kan jag göra så otroligt skilda saker. Så dels vill jag inte sätta ett epitet på vem jag är i form av en yrkeskategori för jag är mer än mitt yrke, dels skulle det begränsa mig i det jag vill göra. Så när en journalist 2012 ville skriva en artikel till Amelia om den nya jobbtrenden, att vara ”Slasher” fann hon mig självklar i artikeln. Att vara slasher innebär att räkna upp sina yrkesroller med tecknet slash (/) emellan: Sångerska/Säljare/Projektledare/Producent/Agent eller vad man nu är (gör!).

Artikel i Amelia om att vara slasher

Artikel i Amelia om nya jobbtrenden: Slasher

När artikeln skrevs blev jag en stolt slasher. Jag älskar att göra många olika saker och berättar gärna om de olika projekten för andra. Men så träffade jag en utbildningsledare som sa: ”Men Jessica om du gör det här och det här och det här och det här, blir du då egentligen riktigt bra på något? Vore det inte bättre att fokusera på en eller ett par saker och bli riktigt bra på dem?” Men oj, jo, självklart! Han ställde om hela min världsbild och när artikeln kom i tryck några månader senare skämdes jag över den. Jag ville inte vara slasher, jag ville vara renodlad det ena eller det andra…

Men vet ni vad jag har insett sedan dess? Det handlar – återigen – inte om yrkesformen. Givetvis blir jag bättre på att sjunga och stå inför publik ju mer jag gör det, men generellt, när jag gör alla olika saker jag tycker är kul förstärker jag mitt bemötande mot andra, de egenskaper jag står för, förvaltar det jag kan, hjälper andra att se nya vägar eller visar var jag kan lägga en pusselbit för att de ska komma framåt. Jag blir riktigt, riktigt bra på att vara jag. Och eftersom jag är mitt varumärke blir mitt företag riktigt, riktigt bra.

Egentligen vill jag säga att jag ”slashar” utan epitet. Jag tröstar/förgyller/vägleder/lyssnar/förmedlar minnen/skapa stämning och så vidare.

Sommarpromenad då ger personlig utveckling nu

Solen gassade och sanden yrde under fötterna när jag promenerade längs den glittrande Vallentunasjön sida vid sida med andra företagare – en i taget – och utbytte affärsidéer. Filippa Amanto, sprudlande glad, med energi för tio var där och axlade tre roller på en gång; hon var företagaren som nätverkade, matten som rastade sin hund och mamman som var ute på promenad med sin son i barnvagnen. Och hon jonglerade uppgifterna snyggt. Som företagare representerade hon Better Globe – och hon fångade mig.

Jag har alltid varit av hjälpande natur; redan i lågstadiet när mina klasskamrater sålde jultidningar valde jag istället att sälja pandasaker genom WWF (Världsnaturfonden) för att rädda tigrar och pandor. Under många år samlade jag på broschyrer om fadderverksamheter och barnbyar. Men som skolflicka hade jag inte råd att bidra till fadderbarn, inte heller som student eller ”fattig kulturarbetare”. Genom Better Globe kunde jag hjälpa fattiga människor i utsatta byar och bidra till ett bättre klimat på jorden samtidigt som jag som företagare kunde låta pengar ”växa på träd” till pensionen. Inom en vecka var jag både kund till och ambassadör för verksamheten.

Ovanstående hände för tre år sedan. Först nu har jag valt att viga stor plats för Better Globe i min almanacka. Som entreprenör har jag nämligen haft ett gäng andra pågående projekt att genomföra och avsluta innan trädplantagerna i Kenya kunde få det fokus jag önskar ge dem. Och när jag går in för något på riktigt gör jag det med dunder och brak. Därför vill jag nu lyfta hela den svenska säljkåren så att vi gemensamt fyller varumärket Better Globe med korrekt innehåll och mjuka värden vi alla gemensamt står för. Tillsammans med Filippa jobbar jag nu kontinuerligt med utbildningsmaterial som kan ligga till grund för personlig utveckling, personlig kännedom om sig själv (som säljare) och andra (som potentiella kunder) samt om Better Globes verksamhet. Och det häftiga är att jag lever mig in i materialet medan jag skapar det så till den grad att min egen personliga utveckling dundrar framåt. Det är coolt, kul och inspirerande.

Personlighetstyper utifrån färger

Personlighetstyper kategoriserade utifrån färger