Vision board – att förstärka styrkor

Under förra veckan blev jag mer och mer trött och hängig för varje dag som gick. Mot slutet av mina arbetsdagar var den fysiska energin så låg att jag lätt kunde fastna i att slösurfa runt på företagsbloggar istället för att åtgärda punkter på ”att göra-listan”. På fredagen kunde doktorn konstatera både öroninflammation och lunginflammation, så det var kanske inte så konstigt, men det fascinerande var att jag bara behövde backa några veckor bland blogginläggen i min egen blogg och läsa det jag hade skrivit om vad jag vill uppnå med mitt företagande för att omedelbart sluta slösurfa och istället utföra små handlingar som leder mig mot mitt mål, mot det jag vill uppnå.

Att läsa om mina egna visioner gav mig en framtidsbild som jag, den låga fysiska energin till trots, fann så lockande att jag genast skiftade fokus till den. När Karin Sandin sedan delgav mig utkastet på mitt professionella rykte såg jag att andra människor fungerar som förstärkare av mina mål och visioner. De ser i mig det jag vill uppnå och det är det de berättar för min och sin omvärld. Nog för att jag visste vad jag ville uppnå, men när andra människor sagt detsamma om mig blev det ännu tydligare. Fylld av visioner och kreativitet började jag därför klippa ut ord och bilder ur tidningar för att åstadkomma en vision board. En vision board som jag kan ge några blickar varje morgon innan arbetsdagen börjar och varje stund jag är på väg åt fel håll. Nu har jag börjat klistra och jag känner redan vördnad och uppriktigt för och i varje ord jag klistrar upp.

Mitt professionella rykte blev för mig en förstärkning av min egen vision. Min sångpedagog, Lena König, har flera gånger sagt till mig att jag (sångtekniskt) ska fokusera på det jag är bra på. Dels (tror jag) för att jag då kan briljera ännu mer, men framför allt för att det jag är riktigt bra på smittar av sig på det jag inte är lika bra på. Om jag har en fantastisk teknik på vokalen ”o” bör jag sjunga ”o” mycket och ofta för att strax där efter sjunga på den lite sämre ”a”. Då färgar min teknik från ”o” av sig på min övning av ”a”. Så genom att nu förstärka min vision i ord och bild i ett kreativt kollage förstärker jag det jag redan gör bra och visualiserar hur fantastiskt det kommer att bli framöver, för att utifrån det handla ännu bättre och stärka hela mitt företag.

Givetvis delar jag med mig av bilder på min vision board när den är klar.

Återkoppling på mitt professionella rykte

Ni vet förväntan man känner inför något väldigt speciellt man vet ska hända? Jag tänker för egen del på tillfällen som dagen för studenten, den där gången jag skulle sjunga duett med Carola eller sjunga med hel orkester på Sollidenscenen på Skansens Valborgsmässofirande, examinationen från högskolan och när jag skulle ta emot Lions kulturstipendium.

Igår skickade Anna Skarin ett första utkast på en låt till skivan och det kom så oväntat fort att jag inte ens hade hunnit känna den där förväntan. Mina dagar har gått i ett med spännande projekt och helt plötsligt bara kommer saker till mig utan att jag hinner längta och vänta. Samma sak blev det inför den här dagen när Karin Sandin skulle ge återkoppling på mitt professionella rykte. Tio personer har tagit sig tid att besvara frågor om mig i min profession och till idag skulle Karin sammanställa genomgående trender i svaren till en sida, koka ner det till tio rader och slutligen sammanfatta mitt professionella rykte i en mening. Förstår ni hur stort det är att människor jag jobbar med tar sig tiden att göra det här för mig? Och hur häftigt och läskigt det är att få ta del av deras svar i komprimerad, kärnfull form? Och så har jag inte ens hunnit känna den där förväntan, för att mitt liv varit så häftigt dag för dag i det jag faktiskt gjort. Jag har hunnit känna viss rädsla inför uppriktigheten i de anonyma svaren, men inte förväntan. Och vet ni, på ett ställe i den längre sammanställningen står det ”Jessica är inte rädd”. VA? Men, jo!

Oavsett var det hur häftigt som helst att läsa. Jag kände igen mig men hade inte alls kunnat skriva det själv. Jag känner sådan vördnad för dem som skrivit allt detta fantastiska om mig i min yrkesroll. Det här ska nu få sjunka in och jag ska få ge några synpunkter på materialet innan det sammanställs och blir publikt, och vet ni vad jag känner då? Rädsla, igen! För när det blir publikt blir det något som jag uttalat ska leva upp till i alla mina jobb framöver. Jag behöver förlika mig med att det som står i rapporten är på den nivå jag befinner mig idag och att jag ska ta avstamp i den för att göra stordåd bortom det jag gör idag. Men den spontana tanken var: ”Oj, ska jag leva upp till det här nu?”

Så kanske är raden ”Jessica är inte rädd” just en sådan detalj som ska korrigeras. Jag ser dock inget fel i att vara rädd, för om man tar till sig rädslan och vågar möta den ger det utveckling och framgång. Det kan jag ta fasta på (frånsett när det gäller att hoppa från en brygga ner i djupt vatten…) Vilka rädslor möter du just nu som gör att du utvecklas?

Att växa och vara komplett

”Att växa och vara på väg” döpte jag bloggen till i början av min graviditet sommaren 2012. Att växa skulle då syfta på att jag växte som människa både i min yrkesroll och genom att bli mamma, att min mage växte och att det växte en ny människa inuti mig. Att vara på väg är vi så länge vi lever, tänker jag. Vi är på väg på vår livsvandring.

Kort efter att jag döpte bloggen och skrev de första inläggen under den nya rubriken blev livet tungt. Jag fick hyperemesis och svår foglossning. Jag fick sluta träna, sluta äta när jag ville och vad jag ville, jag fick gå ner i arbetstid (läkaren skrev i journalen att jag var sjukskriven ”50% mot min vilja” och att hon helst hade velat sjukskriva mig helt, jag gick upp mycket i vikt och kunde inte längre gå de tre minutrarna till tåget, jag kunde inte gå från parkeringen in i de kyrkor där jag skulle sjunga utan behövde skjutsas fram till porten – att köra och trycka ner kopplingen var olidligt även om sätesvärmen lindrade en gnutta.

Förlossningen gick inte riktigt heller som planerat. Läkarna misstänker att jag drabbades av havandeskapsförgiftning – vilket bara var en av flera åkommor jag drabbades av i samband med förlossningen. Så när jag drygt två veckor efteråt (en vecka efter hemkomst från sjukhuset) med ett par dagars varsel tackade ”ja” till att sjunga på ett dop var det många som tyckte att jag var knäpp. När dopfamiljen dessutom valde sånger jag aldrig någonsin hade sjungit började jag tro det själv också. Men jag har sällan mått så bra som jag gjorde den här helgdagen när jag stod i Täby kyrka och sjöng för att välkomna ett nytt liv. Jag visste vad jag gjorde, jag mådde bra och jag förgyllde andra människors högtidsstund.  Att jag sjungit på deltid genom hela min föräldraledighet har utgjort en stor del i min läkeprocess, min bearbetning. Och på samma sätt mår jag nu fantastiskt bra av att den här veckan jobba heltid igen.

Jag älskar min son högt – för första gången i mitt liv (som jag minns) är jag i balans med mina känslor – men för att vara helt och hållet komplett behöver jag utveckla mig själv som person och företagare lika mycket som jag är, och utvecklas i, att vara mamma.

Vad behöver du för att vara komplett?

Det jag vill uppnå

Okej, action! Mot vad då? Jag skrev igår att det var dags att sluta tänka på ”hur” och att istället agera. Johan Andersson reagerade på mitt inlägg och skrev:

”…Risken med handlingen kan vara att det bygger på något som inte är sant. Låt mig ta ett exempel: Min känsla är rädsla vilket leder till att jag inte vågar göra saker. Handlingen på känslan blir att jag inte gör saker på grund av att jag inte vågar. Om jag istället för upp i tanken vad min känsla står för och kan omsätta det i ord kan det bygga en mer tillåtande bild för mig som kan ändra min känsla och leda till att jag vågar göra det jag först inte vågade…”

Han har såklart en poäng i att rädslor kan hämma oss, men om mitt fokus är på målet, på det jag vill uppnå kommer jag att ta små, små steg (eller megasprång i ren skräck) över passagerna där jag finner rädsla och motstånd. Jag menar givetvis inte att jag ska gå ut i världen och agera i blindo. Jag har otroligt många tankar och strategier och en hel del kunskap i huvudet som jag helt enkelt behöver pröva. Nu. Om jag så behöver utmana mig själv i något som skrämmer mig. För att göra det inspireras jag av Anna Eriksson Skarin som utmanar sig själv gång på gång, på gång, på gång. Wow, vad cool hon är som ”bara gör” trots sina rädslor för att inte räcka till.

Så vad är det jag vill uppnå? Vad är det jag agerar för att uppnå? I vilken riktning går mina myrsteg och jättekliv? Jo, mot det här, att:

  • Attrahera andra till att vilja jobba med mig så att vi kan skapa synergier bortom det ”rimliga”.
  • Spela in ett album med nyskriven musik med fokus på livets stora skeden – i glädje och sorg.
  • Hjälpa andra människor. Jag vill framför allt trösta i sorgesituationer genom musik och genom att vara medmänniska. Jag vill också hjälpa passionerade människor att våga tro på sig själva och sin idé samt att genomföra den. Jag vill att familjer ska kunna hålla ihop.

I den sistnämnda punkten ser ni många av mina konkreta engagemang, nämligen att verka som sångerska, en av regeringens ambassadörer för kvinnors företagande och ambassadör för Better Globes verksamhet i Kenya.

Inspirerad av en säljföreläsning (”Heart in Business”) av Johan Dahl i morse frågar jag nu även dig: Vad vill du uppnå med den här dagen, den här veckan, det här året eller med ditt liv?

Jessica Jäger