Sångerska /slash/ medmänniska /slash/ att vara jag

Jag är (?) en slasher. Jag kan inte säga att jag är florist, polis, skräddare eller maskintekniker. Jag är inte mitt yrke, utan jag är jag, och mitt varumärke är jag och allt det jag står för. Oavsett vad jag gör bjuder jag på samma egenskaper, utgår från samma erfarenheter och jobbar genom att möta andra människor precis där de är, ställa frågor som gör att de inser vad som är riktigt viktigt för dem för att därifrån berätta för dem på vilket sätt jag kan hjälpa dem att nå dit. Gillar de mitt förslag jobbar vi ihop oavsett om det innebär att jag sätter stämningen på en begravning genom att sjunga, kartlägger lärlingsplatser på operahusen i Europa åt Arbetsförmedlingen för att underlätta för våra unga svenska operasångare att få jobb utomlands eller säljer Better Globes donationspaket för att min kund önskar långsiktig avkastning på sina pengar men vill att de jobbar för något bra under tiden.

Med den inställningen kan jag göra så otroligt skilda saker. Så dels vill jag inte sätta ett epitet på vem jag är i form av en yrkeskategori för jag är mer än mitt yrke, dels skulle det begränsa mig i det jag vill göra. Så när en journalist 2012 ville skriva en artikel till Amelia om den nya jobbtrenden, att vara ”Slasher” fann hon mig självklar i artikeln. Att vara slasher innebär att räkna upp sina yrkesroller med tecknet slash (/) emellan: Sångerska/Säljare/Projektledare/Producent/Agent eller vad man nu är (gör!).

Artikel i Amelia om att vara slasher

Artikel i Amelia om nya jobbtrenden: Slasher

När artikeln skrevs blev jag en stolt slasher. Jag älskar att göra många olika saker och berättar gärna om de olika projekten för andra. Men så träffade jag en utbildningsledare som sa: ”Men Jessica om du gör det här och det här och det här och det här, blir du då egentligen riktigt bra på något? Vore det inte bättre att fokusera på en eller ett par saker och bli riktigt bra på dem?” Men oj, jo, självklart! Han ställde om hela min världsbild och när artikeln kom i tryck några månader senare skämdes jag över den. Jag ville inte vara slasher, jag ville vara renodlad det ena eller det andra…

Men vet ni vad jag har insett sedan dess? Det handlar – återigen – inte om yrkesformen. Givetvis blir jag bättre på att sjunga och stå inför publik ju mer jag gör det, men generellt, när jag gör alla olika saker jag tycker är kul förstärker jag mitt bemötande mot andra, de egenskaper jag står för, förvaltar det jag kan, hjälper andra att se nya vägar eller visar var jag kan lägga en pusselbit för att de ska komma framåt. Jag blir riktigt, riktigt bra på att vara jag. Och eftersom jag är mitt varumärke blir mitt företag riktigt, riktigt bra.

Egentligen vill jag säga att jag ”slashar” utan epitet. Jag tröstar/förgyller/vägleder/lyssnar/förmedlar minnen/skapa stämning och så vidare.