Vem kan bedöma närhet?

Jag sjöng på en begravning idag och fick därmed förtroendet att närvara vid ett sista farväl av en människa, så älskad. Jag fick med toner berätta om ett liv, hylla ett liv och trösta dem som förlorat en anhörig. Men jag fick inte trösta alla. Jag fick veta att ett barn nekats ledighet från skolan för att gå på begravningen då den avlidne var en ”för avlägsen släkting”. Det gjorde mig ledsen inombords, för jag undrar vem som kan bedöma vilken relation som är ”för avlägsen”. Vem kan bedöma vad en person har betytt för en annan? Vem kan bedöma att en person ska nekas ett sista avsked?

Jag tänker att skolfrånvaro på grund av begravningar knappast är ett stort problem.

En bästa vän kan vara som ett syskon utan att vara släkt alls. Vem skulle våga säga att den relationen är ”för avlägsen”? Var går gränsen?

Till det barn som inte tilläts ta farväl idag vill jag ge samma ord som jag förmedlade till de andra idag, av Eva Dahlgren:

”Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne du ser”

Semesterlektyr

”Min familj, mina vänner – ni, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses. En dag ska vi återförenas. En dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, känn det som en tröst: bara döden skiljer oss åt.”

Så skrev Kristian Gidlund i sin bok ”I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början”. En bok baserad på en blogg. En blogg om kampen mot cancern som intog en 27-årings kropp. Cancern som efter en riktig match dessvärre besegrade kroppen och därmed en man, då 29 år gammal.

Kristian Gidlunds bok

Kristian Gidlunds bok

Jag har sträckläst Kristians berättelse under min semestervecka. I en solstol på stranden med en sovande ettåring inlindad i en handduk i min famn medan fötterna översköljts av vågor. Kristian hann inte få några barn och det sörjde han. De vänner och bekanta jag har förlorat i cancer som har haft barn har istället sörjt att de inte får se dem växa upp, finnas där för dem i svåra stunder eller glädjas med dem. Att jag läste med ett barn i famnen gjorde bokens innehåll starkare.

Jag kommer återkommande i kontakt med cancern och döden. Den resa som Kristian gjorde har dessvärre många andra också gjort och när en del av dem slutligen förlorat kampen, trots envist kämpande och livslust, har jag sjungit på deras begravningar. De flesta av dem har jag aldrig träffat men jag har funnits där vid det sista avskedet och gjort det vackert för alla dem som, liksom Kristians vänner och familj, har stöttat, kramat om, varit på otaliga läkarbesök, vakat och förlorat en människa som står dem nära. Alla dem har jag tänkt på den senaste veckan.