Vem kan bedöma närhet?

Jag sjöng på en begravning idag och fick därmed förtroendet att närvara vid ett sista farväl av en människa, så älskad. Jag fick med toner berätta om ett liv, hylla ett liv och trösta dem som förlorat en anhörig. Men jag fick inte trösta alla. Jag fick veta att ett barn nekats ledighet från skolan för att gå på begravningen då den avlidne var en ”för avlägsen släkting”. Det gjorde mig ledsen inombords, för jag undrar vem som kan bedöma vilken relation som är ”för avlägsen”. Vem kan bedöma vad en person har betytt för en annan? Vem kan bedöma att en person ska nekas ett sista avsked?

Jag tänker att skolfrånvaro på grund av begravningar knappast är ett stort problem.

En bästa vän kan vara som ett syskon utan att vara släkt alls. Vem skulle våga säga att den relationen är ”för avlägsen”? Var går gränsen?

Till det barn som inte tilläts ta farväl idag vill jag ge samma ord som jag förmedlade till de andra idag, av Eva Dahlgren:

”Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne du ser”

Time to Say Goodbye

Hon tittade på orden på papperet. Förstod inte, kunde inte ljuda dem. Lyssnade, härmade, lyssnade, härmade. Blommade ut på italienska. Testade orden på en scen när hon plötsligt hörde tonerna från ett piano. Och sedan en musiklärares förvånande upprördhet – över att sången och pianot klingade ihop utan att han kände till att tonerna fanns där. Och så en senare stundande konsert. De italienska orden på programmet. En 14-årig flicka i lång, gul klänning. ”Paesi che non ho mai, veduto e vissuto con te, adesso si li vivro…” En publik i tårar. En nervös kram under högljudda applåder.

Så gick det till när jag upptäckte, lärde mig och för första gången framförde ”Time to Say Goodbye”, den sång som nog ligger mig varmast om hjärtat. Berättelsen fortsatte så att jag under sommaren som följde hälsade på min farfar som hade fått höra talas om mitt framträdande där på Täby Park Hotels scen. Han ville höra. Jag kände mig krasslig och sa att han skulle få höra ”nästa gång”. Men nästa gång blev på hans begravning, för han dog. Plötsligt.

Hon stod på orgelläktaren medan kyrkan fylldes till bredden. Längst bort, längst fram hörde hon högljudda tårar, hulkningar. De kom från hennes bror. Hon kunde inte ge efter, kunde inte låta tårarna komma – inte just då. Inte innan hon hade sjungit. Farfar ville höra sången, farfar skulle få höra sången. Med tårar i halsen skulle det inte gå. Och hon tänkte: ”Kan hon, så kan jag.” Och hon sjöng.

Med den här sången sökte jag sedan in till musikgymnasier och det är en av de sånger som önskas mest när jag sjunger på begravningar. Idag ska jag sjunga den på två begravningar, och för första gången på svenska.

Semesterlektyr

”Min familj, mina vänner – ni, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses. En dag ska vi återförenas. En dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, känn det som en tröst: bara döden skiljer oss åt.”

Så skrev Kristian Gidlund i sin bok ”I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början”. En bok baserad på en blogg. En blogg om kampen mot cancern som intog en 27-årings kropp. Cancern som efter en riktig match dessvärre besegrade kroppen och därmed en man, då 29 år gammal.

Kristian Gidlunds bok

Kristian Gidlunds bok

Jag har sträckläst Kristians berättelse under min semestervecka. I en solstol på stranden med en sovande ettåring inlindad i en handduk i min famn medan fötterna översköljts av vågor. Kristian hann inte få några barn och det sörjde han. De vänner och bekanta jag har förlorat i cancer som har haft barn har istället sörjt att de inte får se dem växa upp, finnas där för dem i svåra stunder eller glädjas med dem. Att jag läste med ett barn i famnen gjorde bokens innehåll starkare.

Jag kommer återkommande i kontakt med cancern och döden. Den resa som Kristian gjorde har dessvärre många andra också gjort och när en del av dem slutligen förlorat kampen, trots envist kämpande och livslust, har jag sjungit på deras begravningar. De flesta av dem har jag aldrig träffat men jag har funnits där vid det sista avskedet och gjort det vackert för alla dem som, liksom Kristians vänner och familj, har stöttat, kramat om, varit på otaliga läkarbesök, vakat och förlorat en människa som står dem nära. Alla dem har jag tänkt på den senaste veckan.

Kopplingar som inte alltid är givna

Många jag träffar förundras över bredden på mitt affärsengagemang; Jag inriktar mig på sång i Stockholm och skogsbruk i Kenya. Vitt skilda områden och underlig kombination, får jag höra. Men för mig är den inte konstig. För mig går min sång och Better Globes affärsidé hand i hand och inrymmer tillsammans allt det jag står för och engagerar mig i:

Jag har alltid brytt mig mycket om andra människor. Som sångerska på dop, bröllop och begravningar får jag möta människor i glädje och sorg, glädjas med dem och trösta dem, krama om dem, lyssna och sjunga. Inom Better Globe får jag ge hjälp till självhjälp genom att skapa långsiktiga inkomstmöjligheter och skolgång för andra.

Som en av regeringens ambassadörer för kvinnors företagande känns det klockrent för mig att inspirera till, och skapa grund för, företagande både i Sverige och genom mikrofinansieringen i Better Globes donationspaket även i Kenya.

Jag är medlem i föreningen Artister för miljön där vi genom vårt artistskap belyser miljöfrågor. Där, om något, förenas min sångverksamhet med Better Globes förebyggande och kompenserande åtgärder för klimatet genom trädplantering.

När jag tog reda på mitt professionella rykte fick jag höra detta:

”Jessica inspirerar genom att kombinera alla sina roller på ett unikt sätt och är sitt bästa på den scen som dagen erbjuder. […] Jessica är inte rädd utan ser nyfiket på nya saker och tillåter sig att se kopplingar som inte alltid är givna.”

Udda kombinationer för andra. Givna för mig.

Mitt professionella rykte florerar

Karin Sandin heter en sprudlande glad kvinna som bjuder på leenden och energi. Hon tycker om sagolika prinsessor och jag ser henne framför mig glad och i en sommarklänning som böljar i vinden. Ja, eller så kan man beskriva henne så här: ”Karin är en modig och fängslande entreprenör som inspirerar och berör med sin smittsamma glädje och har den gnista som världen behöver.” Så lyder nämligen hennes professionella rykte. För ett par veckor sedan mailade jag Karin apropå ett blogginlägg hon skrev och hon, som var på väg till Stockholm, frågade om vi kunde ta en fika samma dag. JA!

Vi pratade om allt möjligt – entreprenörskap, människor vi omger oss med och om prinsessor – men framförallt pratade vi om mitt professionella rykte och hur jag tar reda på det. Där och då sattes stenen i rullning. I skrivandets stund har jag några frågor som cirkulerar hos 15 utvalda personer i min professionella omgivning. Tanken är att dessa frågor ska besvaras av några av, eller alla, dessa 15 (anonymt) och sedan analyseras (av Karin Sandin och Per Frykman), sammanställas och kokas ner till en slagkraftig presentation och tagline.

Eftersom jag just nu har mitt ”rykte” i åtanke blev jag både paff och glad när jag bara ett par dagar efter mötet med Karin nåddes av mitt eget rykte. Jag skulle sjunga på begravning i kyrkan som ligger i området där jag växte upp och för ovanlighetens skull, för att vara i den kyrkan, musicera med en kyrkomusiker jag inte träffat förut. Hon sa till mig nästan direkt när vi träffades ”Vad kul att äntligen träffa dig! Det är så konstigt, jag spelar ofta i den här kyrkan men har aldrig träffat dig. Ofta när jag pratar med mina kollegor säger de ‘…och så var Jessica Jäger där och sjöng…’ Det är så konstigt att vi aldrig har träffats!”

Nu har vi träffats – både förra veckan och den här. Det framkommer ju faktiskt inte vad hennes kollegor har sagt mer om mig, men eftersom hon såg fram emot att träffa mig tar jag för givet att det var positivt. 😉

Är du medveten om ditt professionella rykte?