Tacksamhet

I ett halvår har jag varje dag (nåja, nästan i alla fall) skrivit ner minst 3 saker/händelser som jag är tacksam för just den dagen. Jag mår bra av det och jag känner att tacksamhet och framgång är starkt sammankopplade. För mig personligen har övningen inneburit att jag:

  • blir mer närvarande till när andra människor gör något för mig; hur – för att tala Annalena Mellbloms språk – ”servad” jag är
  • känner mig lyckligare i vardagen för att jag är närvarande till allt gott, roligt, positivt, häftigt och fascinerande som händer mig och kommer till mig.
  • kan rikta mitt fokus mot det som ger mig lycka och framgång, för genom att notera när jag känner tacksamhet han jag styra stegen i den riktning som är bra för mig, den väg jag vill gå.

En sak är att känna tacksamheten, nästa nivå är att uttrycka den. Igår var jag på konsert i slottsparken vid Rånäs slott. Först ut på scenen var Jens Hult, den för mig (faktiskt) okände Idoldeltagaren från 2013. Jag gillade hans framtoning, hans sång, hans äkthet. Det var tydligt att han njöt av sin tid på scenen utan att ta en enda sekund för given. När publiken började klappa takten under en låt blev han så lycklig och han sa det rakt ut – sa att publiken hjälpte honom att hjälpa publiken att hjälpa honom att… Han gav av sig själv, publiken tackade honom med applåder och han i sin tur tackade publiken genom att leverera ytterligare ett snäpp högre. Något han sa senare resulterade i en spontanapplåd och han sa ”Wow, det var första gången jag fick en spontanapplåd. Tack!”

Tror ni att det var kul att applådera fram en sådan kille? (Ja, det var det!) Kan vi tro att hans målprogrammering stärktes? Att han hade kul på jobbet? Att han levererade bättre än han kunde ha gjort med en annan attityd (och publik)? Jag tror det.

Vad är du tacksam för idag? Hur kan du visa det?

En dröm om Dalhalla

Ett lämmeltåg av förväntan över det knastrande gruset. Neråt, neråt, neråt och runt, runt. Sedan trippande, förvirrade steg nerför trapporna mot vattnet, mot scenen. I kalkbrottet.

För att ha några timmars resa till Dalarna har jag upplevt den där promenaden många gånger; turen ner till publikplatserna framför Dalhallas scen där jag sett och hört artister som Sissel Kyrkjebø, Carola, Cyndee Peters, Kalle Moraeus och Robert Wells. Jag älskar den platsen. Den är mäktig, rofylld, förväntansfull, glad och högljudd på en och samma gång. Sorlet från publiken, raspet från inplastade högtalare i regnet, ett plask från en artist som dyker ner i vattnet efter signeringspennan, samklangen av en hel orkester mot kalkstensväggen.

Jag har i hemlighet längtat efter att själv få stå på den scenen. Aldrig gjort något åt saken, aldrig haft det som mål, bara drömt och längtat. Precis som att jag som yngre drömde om att få sjunga nationalsången (-erna) inför en NHL-match någon gång. Precis som att skivan jag nu ska göra till verklighet länge bara var en dröm.

När jag under sommaren har tänkt på skivan, som nu är en självklarhet för mig, har jag funderat på var jag skulle vilja ge min releasekonsert. Det är ändå live jag vill finnas tillgänglig – i mötet med publiken, med människorna, i kontakt med känslorna. Först tänkte jag på små, intima scener som caféscenerna Musikvalvet eller Kafé Klavér. Sedan tänkte jag att det var att tänka för litet och gick in i tankebanor som Nalen eller Musikaliska. Härnäst tänkte jag att det var alldeles för uppenbara scener. Kanske något mer kreativt som Fotografiska? Eller. Alltså, jag vill ju sjunga på Dalhalla. Undrar om Dalhalla tar emot en ”debutant”?

För några veckor sedan droppade jag lite löst i ett mail till Karin Sandin, som coachat mig under sommaren, att jag skulle vilja ha releasekonsert på Dalhalla. Förra söndagen kom Karin för första gången och lyssnade på en konsert jag gav. Efteråt kramade hon om mig och sa ”Klart du ska till Dalhalla”. Klart jag ska till Dalhalla. Är det någon som har tips på hur?

Ett naket och ett enkelt Hallelujah

Håret i nacken blev alldeles blött där jag stod i strålkastarljuset och förmedlade toner och ord som berörde till både tårar, hummanden, djupa, avslappnande suckar och skratt. Jag nästan viskade fram ett naket ”Hallelujah” och ropade ut ett annat, i Leonard Cohens sång med samma namn. Ett par meter bakom mig, på kyrkan koravsats, låg en enkel, bärbar inspelningsutrustning som fångade upp orden och akustiken, sången och gitarren. Helt i sin enkelhet, obearbetad, delade jag inspelningen med mina vänner på Facebook av egentligen ingen anledning mer än att inspelningen fanns.

Igår kväll hade jag ett kundmöte. En man hade förlorat sin mamma som hade levt ett långt och fint liv. Jag träffade mannen och hans fru hemma hos dem och fick höra berättelsen om hur det kom sig att jag satt i deras vardagsrum:

Frun: ”Min dotter hade, som så många gånger förr, delat din statusuppdatering på Facebook. Den här gången var det när du lade upp inspelningen av ‘Hallelujah’. Jag satt i bilen och lyssnade på inspelningen när min man kom och satte sig i sätet bredvid. Jag sa: ‘Det här är Jessica som sjunger, hon bor här i Vallentuna.'”

Mannen: ”Jag och min syster hade pratat om solist till mammas begravning men visste inte riktigt var vi skulle leta och så fanns du där – i bilen.”

Varsågod, nu delar jag ”Hallelujah” även med dig. Inspelad i Immanuelskyrkan under programmet ”Toner som berör” 17 augusti 2014 med Kenneth Burman på gitarr.