Återkoppling på mitt professionella rykte

Ni vet förväntan man känner inför något väldigt speciellt man vet ska hända? Jag tänker för egen del på tillfällen som dagen för studenten, den där gången jag skulle sjunga duett med Carola eller sjunga med hel orkester på Sollidenscenen på Skansens Valborgsmässofirande, examinationen från högskolan och när jag skulle ta emot Lions kulturstipendium.

Igår skickade Anna Skarin ett första utkast på en låt till skivan och det kom så oväntat fort att jag inte ens hade hunnit känna den där förväntan. Mina dagar har gått i ett med spännande projekt och helt plötsligt bara kommer saker till mig utan att jag hinner längta och vänta. Samma sak blev det inför den här dagen när Karin Sandin skulle ge återkoppling på mitt professionella rykte. Tio personer har tagit sig tid att besvara frågor om mig i min profession och till idag skulle Karin sammanställa genomgående trender i svaren till en sida, koka ner det till tio rader och slutligen sammanfatta mitt professionella rykte i en mening. Förstår ni hur stort det är att människor jag jobbar med tar sig tiden att göra det här för mig? Och hur häftigt och läskigt det är att få ta del av deras svar i komprimerad, kärnfull form? Och så har jag inte ens hunnit känna den där förväntan, för att mitt liv varit så häftigt dag för dag i det jag faktiskt gjort. Jag har hunnit känna viss rädsla inför uppriktigheten i de anonyma svaren, men inte förväntan. Och vet ni, på ett ställe i den längre sammanställningen står det ”Jessica är inte rädd”. VA? Men, jo!

Oavsett var det hur häftigt som helst att läsa. Jag kände igen mig men hade inte alls kunnat skriva det själv. Jag känner sådan vördnad för dem som skrivit allt detta fantastiska om mig i min yrkesroll. Det här ska nu få sjunka in och jag ska få ge några synpunkter på materialet innan det sammanställs och blir publikt, och vet ni vad jag känner då? Rädsla, igen! För när det blir publikt blir det något som jag uttalat ska leva upp till i alla mina jobb framöver. Jag behöver förlika mig med att det som står i rapporten är på den nivå jag befinner mig idag och att jag ska ta avstamp i den för att göra stordåd bortom det jag gör idag. Men den spontana tanken var: ”Oj, ska jag leva upp till det här nu?”

Så kanske är raden ”Jessica är inte rädd” just en sådan detalj som ska korrigeras. Jag ser dock inget fel i att vara rädd, för om man tar till sig rädslan och vågar möta den ger det utveckling och framgång. Det kan jag ta fasta på (frånsett när det gäller att hoppa från en brygga ner i djupt vatten…) Vilka rädslor möter du just nu som gör att du utvecklas?

Mitt professionella rykte florerar

Karin Sandin heter en sprudlande glad kvinna som bjuder på leenden och energi. Hon tycker om sagolika prinsessor och jag ser henne framför mig glad och i en sommarklänning som böljar i vinden. Ja, eller så kan man beskriva henne så här: ”Karin är en modig och fängslande entreprenör som inspirerar och berör med sin smittsamma glädje och har den gnista som världen behöver.” Så lyder nämligen hennes professionella rykte. För ett par veckor sedan mailade jag Karin apropå ett blogginlägg hon skrev och hon, som var på väg till Stockholm, frågade om vi kunde ta en fika samma dag. JA!

Vi pratade om allt möjligt – entreprenörskap, människor vi omger oss med och om prinsessor – men framförallt pratade vi om mitt professionella rykte och hur jag tar reda på det. Där och då sattes stenen i rullning. I skrivandets stund har jag några frågor som cirkulerar hos 15 utvalda personer i min professionella omgivning. Tanken är att dessa frågor ska besvaras av några av, eller alla, dessa 15 (anonymt) och sedan analyseras (av Karin Sandin och Per Frykman), sammanställas och kokas ner till en slagkraftig presentation och tagline.

Eftersom jag just nu har mitt ”rykte” i åtanke blev jag både paff och glad när jag bara ett par dagar efter mötet med Karin nåddes av mitt eget rykte. Jag skulle sjunga på begravning i kyrkan som ligger i området där jag växte upp och för ovanlighetens skull, för att vara i den kyrkan, musicera med en kyrkomusiker jag inte träffat förut. Hon sa till mig nästan direkt när vi träffades ”Vad kul att äntligen träffa dig! Det är så konstigt, jag spelar ofta i den här kyrkan men har aldrig träffat dig. Ofta när jag pratar med mina kollegor säger de ‘…och så var Jessica Jäger där och sjöng…’ Det är så konstigt att vi aldrig har träffats!”

Nu har vi träffats – både förra veckan och den här. Det framkommer ju faktiskt inte vad hennes kollegor har sagt mer om mig, men eftersom hon såg fram emot att träffa mig tar jag för givet att det var positivt. 😉

Är du medveten om ditt professionella rykte?