Jag ritar min egen karta

Jag visste inte att hon var ombedd att prata, men plötsligt stod hon där – Anna Eriksson Skarin, som jag precis suttit bredvid i bänken – och pratade om sin framgångssaga. Hon delgav oss andra ambassadörer för kvinnors företagande vad hon gjort för att ta sig dit hon är idag i sitt företag och som företagskvinna. Anna Eriksson Skarin som jag både beundrar för hennes mod, handlingskraft och äkthet och som skriver låtar till min kommande skiva. Hon pratar med ett leende på läpparna, hon pratar med hela kroppen, hoppar demonstrativt och smidigt över den imaginära tejpbiten som ska symbolisera våra hinder.

När jag träffade Anna första gången hade hon precis givit ut sin första roman, ”Mellan människor”. För att hon hade så många ord inom sig. Men man behöver väl ingångar på ett förlag för att kunna ge ut en bok? Anna sa, som om det var den största hemlighet i världen: ”Man registrerar ett företag på Bolagsverket och som inriktning väljer man ‘förlag’, sedan kan man ge ut sin bok.” Lätt som en plätt. Den här boken har på kort tid hittat in på 300 (!) bibliotek. Och snart kommer nästa. Och på samma sätt berättade hon om hur enkelt det var att ge ut sin första singel som låtskrivare och sångerska, när hon kände att hon hade toner att dela med sig av.

Mitt företag grundades i en ambition och en vilja att sjunga. Under årens gång (snart 9!) har varumärket inrymt och stått för så mycket mer. Just idag står företaget och jag för tre inriktningar:

1. Sång – tröst och kärlek – i livets stora skeden.

2. Träd genom Better Globe – för en bättre miljö, minskad fattigdom på afrikanska landsbygden och bättre privatekonomi.

3. Ambassadör för kvinnors företagande – för Sveriges tillväxt genom nyföretagande.

Varför just denna kombination? Och varför inte samma inriktningar som för fem år sedan? Jo, för att jag – liksom Anna – ger mig själv tillåtelse att rita min egen karta och är öppen för att rita om den när förutsättningar och passion ändras och blåser i nya riktningar.

Semesterlektyr

”Min familj, mina vänner – ni, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses. En dag ska vi återförenas. En dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, känn det som en tröst: bara döden skiljer oss åt.”

Så skrev Kristian Gidlund i sin bok ”I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början”. En bok baserad på en blogg. En blogg om kampen mot cancern som intog en 27-årings kropp. Cancern som efter en riktig match dessvärre besegrade kroppen och därmed en man, då 29 år gammal.

Kristian Gidlunds bok

Kristian Gidlunds bok

Jag har sträckläst Kristians berättelse under min semestervecka. I en solstol på stranden med en sovande ettåring inlindad i en handduk i min famn medan fötterna översköljts av vågor. Kristian hann inte få några barn och det sörjde han. De vänner och bekanta jag har förlorat i cancer som har haft barn har istället sörjt att de inte får se dem växa upp, finnas där för dem i svåra stunder eller glädjas med dem. Att jag läste med ett barn i famnen gjorde bokens innehåll starkare.

Jag kommer återkommande i kontakt med cancern och döden. Den resa som Kristian gjorde har dessvärre många andra också gjort och när en del av dem slutligen förlorat kampen, trots envist kämpande och livslust, har jag sjungit på deras begravningar. De flesta av dem har jag aldrig träffat men jag har funnits där vid det sista avskedet och gjort det vackert för alla dem som, liksom Kristians vänner och familj, har stöttat, kramat om, varit på otaliga läkarbesök, vakat och förlorat en människa som står dem nära. Alla dem har jag tänkt på den senaste veckan.

Kopplingar som inte alltid är givna

Många jag träffar förundras över bredden på mitt affärsengagemang; Jag inriktar mig på sång i Stockholm och skogsbruk i Kenya. Vitt skilda områden och underlig kombination, får jag höra. Men för mig är den inte konstig. För mig går min sång och Better Globes affärsidé hand i hand och inrymmer tillsammans allt det jag står för och engagerar mig i:

Jag har alltid brytt mig mycket om andra människor. Som sångerska på dop, bröllop och begravningar får jag möta människor i glädje och sorg, glädjas med dem och trösta dem, krama om dem, lyssna och sjunga. Inom Better Globe får jag ge hjälp till självhjälp genom att skapa långsiktiga inkomstmöjligheter och skolgång för andra.

Som en av regeringens ambassadörer för kvinnors företagande känns det klockrent för mig att inspirera till, och skapa grund för, företagande både i Sverige och genom mikrofinansieringen i Better Globes donationspaket även i Kenya.

Jag är medlem i föreningen Artister för miljön där vi genom vårt artistskap belyser miljöfrågor. Där, om något, förenas min sångverksamhet med Better Globes förebyggande och kompenserande åtgärder för klimatet genom trädplantering.

När jag tog reda på mitt professionella rykte fick jag höra detta:

”Jessica inspirerar genom att kombinera alla sina roller på ett unikt sätt och är sitt bästa på den scen som dagen erbjuder. […] Jessica är inte rädd utan ser nyfiket på nya saker och tillåter sig att se kopplingar som inte alltid är givna.”

Udda kombinationer för andra. Givna för mig.

Kärleken i sorgen

”Visst är det konstigt att man kan tycka om att spela på begravning?” sa pianisten Carina Nilsson till mig idag när vi lämnade Botkyrka kyrka bakom oss och gick ut i solen. Jag har tänkt den tanken själv, många gånger. För jag tycker om att sjunga på begravningar. Det är betydelsefullt för mig. Min mamma, som är florist, har också alltid tyckt om att göra arrangemangen till begravningar. Jag minns att jag som barn tyckte att det var lite konstigt. Hur kan man tycka om att jobba med sorg, ledsna människor, svartklätt…?

Jag får rätt ofta frågan om hur jag orkar sjunga på begravningar, och kommentarer om att det är beundransvärt att jag klarar av att sjunga. Mitt svar på hur jag orkar är att jag fokuserar på varför jag är där. Jag är där för att, med musik, trösta människor när livet är som tyngst. Trösta och locka fram ljusa minnen som ändå får dem att dra lite igenkännande på munnen. När jag fokuserar på det blir jag mitt medmänskliga jag i hjärtat blandat med mitt professionella jag i sången. Då får framförandet både vokal kvalitet och äkthet. Jag orkar för att jag ger och har en funktion.

Givetvis blir jag fortfarande berörd. Idag sjöng jag på begravningen av en kvinna bara året äldre än jag, inte ens 30 alltså, och vars vigsel jag sjöng på för tre år sedan. Och på första raden satt hennes man och tre barn och jag sjöng om hur det är att vara mamma (i Hanna Hedlunds sång ”Mamman”). Givetvis blir jag berörd och låter några tårar tränga fram. Men samtidigt har jag aldrig mött så stark kärlek som jag har gjort på begravningar – idag och andra dagar. Efter en begravning för några veckor sedan skrev jag till några vänner:

”Som så många gånger förr berörs jag av den starka kärlek som finns på vår jord, och fascineras av att den strålar starkast i stunder av sorg. Inte under stora dagar som på bröllop eller på dop utan i saknaden och trösten när det är som svårast. Då blir vi sedda och då ser vi.”

Den kärleken lyfter mig mer än vad sorgen tär. Därför orkar jag. Därför tycker jag (faktiskt) om att sjunga på begravningar.

 

Startskottet för en skiva

I flera år har jag fått frågan: ”Har du någon skiva vi kan köpa?” Varje gång har jag dessvärre behövt svara ”Nej”. Jag har drivit eget företag som sångerska i 8,5 år men aldrig givit ut en skiva. Jag har pluggat musikjuridik och vet också att minimal andel av artisternas inkomst kommer från skivförsäljning; den kommer från liveframträdanden – det jag hållit på med hela tiden. Med tanke på vilka kostnader som är förenade med att spela in en skiva (hyra in musiker som arrangerar stämmor och spelar in dem, hyra tid i musikstudio, hyra in producent, hyra fotograf för omslag etc.) har det inte känts försvarbart att spela in den. Dessutom har jag ju inte skrivit några låtar.

Men så plötsligt gav sig Anna Skarin – copywriter och författare – in på att skiva låtar på en kurs förra sommaren, och nu har hon spelat in ”It’s Gonna Be Alright” som finns att höra på Spotify! Och nu söker hon uppdrag som sångerska. Inspiration om något! Och varför skulle inte jag kunna göra samma sak? Jag vet att hon har utmanat sig själv rejält för att göra det här och ändå låter det så enkelt. Det är liksom bara att göra. När Anna skrev om singeln på Facebook för ett tag sedan skrev jag ett trevande: ”Tack, jag börjar också bli sugen på att spela in nu. Har du ‘bara’ spelat in en låt eller har du spelat in en hel skiva?” Anna svarade: ”Har spelat in två låtar. Gör’t Jessica Jäger, superkul!”

Och då snurrade mina tankar. Klart att det är superkul! Varför vara så fruktansvärt logisk och smart? Jag vill ju jobba med det jag tycker är kul. Att spela in musik tycker jag är riktigt spännande. Men vad skulle jag spela in? Skulle Anna rentav kunna skriva låtarna åt mig? För ”låtskriveri tänker jag inte hänge mig åt just nu”. Och då replikerar Anna: ”Vi skriver ihop, Jessica! Skulle bli grymt! Ringer imorgon.”

Ja, så föddes de konkreta tankarna på en skiva för ett par veckor sedan. Idag har jag träffat Anna på en uteservering vid Österskärs havsbad och delgivit mina tankar om vad jag önskar sjunga in. Och Anna har delgivit mig vad hon har gjort, vad hon tänker och hur hon föreslår att vi jobbar.

Imorse besvarade jag dessutom Karin Skarins frågor till sammanställningen av mitt professionella rykte. En fråga berörde vad jag har uppnått för mig själv och mina kunder om ett år. Där skrev jag (bland annat) in skivan. Om ett år finns skivan definitivt.