Det är i mötena det händer

Idag hade jag ett möte inbokat på eftermiddagen och inför det fick jag avbryta det jag höll på med – fast jag ville så mycket mer. Då, för en sekund, kände jag för att ställa in mötet och fortsätta i mitt eget stilla flow, men jag ville träffa henne, sångerskan som sökte samarbete om kunder vi var för sig inte hade kapacitet att ta emot vid önskade tillfällen. Jag ville veta vem hon är, vad hon står för, hur hon levererar och hur hon bemöter kunderna. För att rekommendera mina kunder till någon annan behöver jag känna tillit.

Jag tänkte först fråga hur mycket tid vi hade och vad hon ville ha ut av mötet på den tiden men jag lät samtalet visa vägen, inte ursprungssyftet. Jag ställde följdfrågor när hon sa något som intresserade mig extra eller när jag ville förstå djupare vad hon ville göra. Det visade sig att hon skriver musik i olika genrer – både text och melodi. Hon skriver till både sig själv och andra. Hon producerar musik. Jag nämnde min kommande skiva som ännu mest är en tanke i luften. Hon lät mig beskriva den i känslor, färger och instrument. När jag nämnde ”avskalat” med piano/gitarr och stråkar sa hon att hon precis skulle studera arrangering för stråk. Oddsen? Det var coolt!

Min skiva blev mer konkret på hennes papper. Den fick ett ordlöst interludium – en defilering. (Oförståeligt ordsvammel för alla utom oss två, men rätt vackert svammel ändå, va?) Kanske även en och annan låt – så småningom, eller nyss.

Det är i mötet med andra människor som kreativiteten och inspirationen flödar i oanad hastighet och riktning. Så häftigt. Tack för inspiration och värdefull ”input” idag, Selen.

En dröm om Dalhalla

Ett lämmeltåg av förväntan över det knastrande gruset. Neråt, neråt, neråt och runt, runt. Sedan trippande, förvirrade steg nerför trapporna mot vattnet, mot scenen. I kalkbrottet.

För att ha några timmars resa till Dalarna har jag upplevt den där promenaden många gånger; turen ner till publikplatserna framför Dalhallas scen där jag sett och hört artister som Sissel Kyrkjebø, Carola, Cyndee Peters, Kalle Moraeus och Robert Wells. Jag älskar den platsen. Den är mäktig, rofylld, förväntansfull, glad och högljudd på en och samma gång. Sorlet från publiken, raspet från inplastade högtalare i regnet, ett plask från en artist som dyker ner i vattnet efter signeringspennan, samklangen av en hel orkester mot kalkstensväggen.

Jag har i hemlighet längtat efter att själv få stå på den scenen. Aldrig gjort något åt saken, aldrig haft det som mål, bara drömt och längtat. Precis som att jag som yngre drömde om att få sjunga nationalsången (-erna) inför en NHL-match någon gång. Precis som att skivan jag nu ska göra till verklighet länge bara var en dröm.

När jag under sommaren har tänkt på skivan, som nu är en självklarhet för mig, har jag funderat på var jag skulle vilja ge min releasekonsert. Det är ändå live jag vill finnas tillgänglig – i mötet med publiken, med människorna, i kontakt med känslorna. Först tänkte jag på små, intima scener som caféscenerna Musikvalvet eller Kafé Klavér. Sedan tänkte jag att det var att tänka för litet och gick in i tankebanor som Nalen eller Musikaliska. Härnäst tänkte jag att det var alldeles för uppenbara scener. Kanske något mer kreativt som Fotografiska? Eller. Alltså, jag vill ju sjunga på Dalhalla. Undrar om Dalhalla tar emot en ”debutant”?

För några veckor sedan droppade jag lite löst i ett mail till Karin Sandin, som coachat mig under sommaren, att jag skulle vilja ha releasekonsert på Dalhalla. Förra söndagen kom Karin för första gången och lyssnade på en konsert jag gav. Efteråt kramade hon om mig och sa ”Klart du ska till Dalhalla”. Klart jag ska till Dalhalla. Är det någon som har tips på hur?

Startskottet för en skiva

I flera år har jag fått frågan: ”Har du någon skiva vi kan köpa?” Varje gång har jag dessvärre behövt svara ”Nej”. Jag har drivit eget företag som sångerska i 8,5 år men aldrig givit ut en skiva. Jag har pluggat musikjuridik och vet också att minimal andel av artisternas inkomst kommer från skivförsäljning; den kommer från liveframträdanden – det jag hållit på med hela tiden. Med tanke på vilka kostnader som är förenade med att spela in en skiva (hyra in musiker som arrangerar stämmor och spelar in dem, hyra tid i musikstudio, hyra in producent, hyra fotograf för omslag etc.) har det inte känts försvarbart att spela in den. Dessutom har jag ju inte skrivit några låtar.

Men så plötsligt gav sig Anna Skarin – copywriter och författare – in på att skiva låtar på en kurs förra sommaren, och nu har hon spelat in ”It’s Gonna Be Alright” som finns att höra på Spotify! Och nu söker hon uppdrag som sångerska. Inspiration om något! Och varför skulle inte jag kunna göra samma sak? Jag vet att hon har utmanat sig själv rejält för att göra det här och ändå låter det så enkelt. Det är liksom bara att göra. När Anna skrev om singeln på Facebook för ett tag sedan skrev jag ett trevande: ”Tack, jag börjar också bli sugen på att spela in nu. Har du ‘bara’ spelat in en låt eller har du spelat in en hel skiva?” Anna svarade: ”Har spelat in två låtar. Gör’t Jessica Jäger, superkul!”

Och då snurrade mina tankar. Klart att det är superkul! Varför vara så fruktansvärt logisk och smart? Jag vill ju jobba med det jag tycker är kul. Att spela in musik tycker jag är riktigt spännande. Men vad skulle jag spela in? Skulle Anna rentav kunna skriva låtarna åt mig? För ”låtskriveri tänker jag inte hänge mig åt just nu”. Och då replikerar Anna: ”Vi skriver ihop, Jessica! Skulle bli grymt! Ringer imorgon.”

Ja, så föddes de konkreta tankarna på en skiva för ett par veckor sedan. Idag har jag träffat Anna på en uteservering vid Österskärs havsbad och delgivit mina tankar om vad jag önskar sjunga in. Och Anna har delgivit mig vad hon har gjort, vad hon tänker och hur hon föreslår att vi jobbar.

Imorse besvarade jag dessutom Karin Skarins frågor till sammanställningen av mitt professionella rykte. En fråga berörde vad jag har uppnått för mig själv och mina kunder om ett år. Där skrev jag (bland annat) in skivan. Om ett år finns skivan definitivt.